Jag kände en varm hand mot min axel och jag öppnade försiktigt mina tunga ögonlock.

"Gumman, doktorn ska följa oss till Sophie nu." hörde jag mammas röst säga "Hur mår hon?" sa jag och hoppade genast upp ur den mjuka soffan. Jag kände mig redan lite bättre efter att ha sovit men kände fortfarande av min rädsla och sorg som funnits tidigare idag. Jag hade ingen aning om vad klockan var heller.

"Hon är vaken nu, men har fått brännskador på ena armen efter att ha försökt springa in i stallet och rädda en av hästarna. Hon har fått in väldigt mycket farlig rök i lungorna och vi vet ännu inte hur det kommer att påverka henne i framtiden." svarade den manliga doktorn på min fråga. Han var ganska gammal och nästan helt flintskallig och glasögonen långt ner på näsan.

"okej" sa jag tyst och tittade ner mot det gråa plastgolvet. Samtidigt som vi gick mot Sophies rum tog doktorn upp en penna ur sin bröstficka och antecknade på ett utskrivet papper när han pratade med mamma.

Vi stannade utanför en grå dörr med ett litet fönster med en gardin för på insidan.

"Ni vill nog gå in och ha en egen stund med henne. Det är bara att säga till ifall det är något som oroar er eller om ni har något annat på hjärtat." sa han och log innan han gick sin väg. Jag tog försiktigt ner handtaget och tog ett djupt andetag innan jag tog ett kliv in i rummet.

Jag känner paniken stiga när jag ser Sophie ligga där på sjukhussängen och ser så blek och hjälplös ut. Jag springer fram till henne och kramar försiktigt om henne för att inte skada henne. Jag kollar in i hennes bruna ögon och försöker att le men tårarna tränger sig på och jag känner hur en tår sakta faller ner längst kinden.

"Hur mår du Sophie?" frågar mamma som satt sig på andra sidan av sjukhussängen.

"Jag mår bra." säger hon lite tvekande och jag suckar.

"Jag ser att du inte mår bra Sophie, säg hur du mår istället för att släta undan det." Jag tog tag i hennes hand och kollade in i hennes ögon igen. "Okej, okej, ta det lungt" sa hon och tog en paus innan hon fortsatte.

"Det känns konstigt i armen och varje gång jag tar ett andetag känns det som om lungorna ska dö för att det gör så ont." Hon kollade på mig med en "är du nöjd nu?"-blick.

"Mamma, vet du när jag får åka hem igen?" frågade Sophie mamma i en hes viskning.

"Doktorn sa att du förhoppningsvis får komma hem imorgon men måste komma tillbaka och kolla upp såren och lungorna med jämna mellanrum efteråt." sa mamma med ett lugnt tempo och jag kände att jag blev lugnare inombords och det verkar som om Sophie slappnade av lite också. Jag kollade mig runt i rummet, det var ganska trist. Vita väggar, en brun dörr som det stod "wc" på där troligen toaletten var. I ett hörn så var det som en liten diskbänk med skåp och bredvid sjukhussängen fanns det massa apparater och sladdar som såg väldigt skrämmande ut.

Jag avbryts i mitt tänkande av att dörren bakom mig öppnas. Jag kollar fort bak för att se vem som in och ser att det var en sjuksköterska som log vänligt mot mig. Hon hade brunt tjockt hår som var uppsatt i en hög tofs, grönblå stor bussarong och vita vida byxor.

"Jag ska meddela att besökstiden är över och att ni är välkomna tillbaka imorgon." efter hon sagt det kom ett litet leende fram på hennes läppar igen. Jag vände mig tillbaka mot Sophie.

"Vi ses imorgon" sa jag samtidigt som jag kramade henne mjukt.

mamma sa hejdå gav henne en puss på pannan innan hon gick ut ur dörren med mig efter sig.

När vi kommit hem tog jag fram min Mac book och loggade snappt in på twitter och skrev

"I Love u sister, hope you'll be better soon xx" Och tröck på tweet knappen. Jag kollade runt på massa twittrar och gick självklart in på Justin Bieber som hade twittrat för bara 5 minuter sen.

"Yeah man! back home for some rest in two weeks. SWAG! #missmybed" Jag retweetade efter att jag skickat ett reaply med

"Sweet xx" och stängde ner datorn innan jag tog på mig ett par ljusrosa velour-hotpants och ett vitt linne att sova i, sedan la jag mig i sängen och kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre.

Jag vaknade av att mamma kom in i rummet när jag hörde knarrandet i det gamla trägolvet.

"Vad vill du?" mummlade jag och skruvade besvärat på mig i sängen. Jag var verkligen ingen morgonperson direkt.

"Vi ska till sjukhuset, det har hänt nånting." jag kunde inte undgå att höra oron i hennes röst och jag kastade mig upp ur sängen.

"VA?" skrek jag förvånat. mamma hyschade mig innan hon öppnade munnen och sa "sätt på dig en kofta bara så åker vi nu på en gång, vi stannar förbi på Mcdonalds och köper frukost." Jag sprang fram till min spegelgarderob och öppnade dörren, jag rotade bland kläderna som låg i en väldig oordning i en av korgarna innan jag hittade den ljusrosa matchande munkjackan till hotpantsen.

Jag sprang ner för trappan och tog på mig mina ljusbeige Uggs och sprang ut till vår vita Bmw som mamma satt och väntade på mig i.

Resan gick snabbt med bara ett stopp på donken.

När vi kom fram till sjukhuset parkerade vi och båda sprang in genom dörrarna och in i hissen som precis öppnades vilket kändes som en lättnad att slippa vänta på de i en evighet. När vi kommit upp till våning fyra så gick jag med snabba steg med mamma hack i häl inrusandes på Sophies rum. Hon såg blekare ut än nånsin och en sjuksköterska höll på med en apparat.

"Tyvärr så vet jag inte hu mycket mer hon klarar, hon har väldigt svårt med andningen och det har bara blivit värre under natten när det skulle blivit bättre för att hon någonsin skulle kunna reparera sig tyvärr." sa sjuksköterskan som var där igår också och kollade med en medlidande blick på först mamma sen mig.

Jag gick närmare Sophie och jag såg hur hon försökte lyfta på ögonlocken men de såg väldigt tunga ut.

Hon tog försiktigt tag i min hand med båda sina händer och sa "Jag älskar dig Steph, vad som än händer"

Jag kunde inte hjälpa det utan fick tårar i ögonen. Jag kollade upp på mamma och hon bara vände sig om och gick med snabba steg ut ur rummet. Jag antar att det blev för mycket för henne.

Mina tårar fortsatte att rinna ner längs kinderna som en flod och jag lutade mig fram till hennes öra och viskade " Nej, lämna mig inte."

Efter det så skjutsade sköterskan ut mig och sa att Sophie behövde vila. Jag gick motvilligt ut och satte mig på en stol utanför.

Det har gått en natt till och den här natten sov mamma och jag över på sjukhuset, ifall något skulle hända så ville mamma vara nära sa hon till doktorn som nickade medlidande och förklarade att det var okej.

Men den här morgonen var inte som jag tänkt mig, jag vaknade än en gång utav mamma som kom inrusandes i rummet, men den här gången strömmade tårarna ner för hennes kinder och hon omfamnade mig hårt och vägrade släppa mig.

"Jag älskar dig, nu är det du och jag mot världen och vi ska klara det här tillsammans, du och jag Stephie, de har varann nu och vi har varann. Det är rättvist men ändå orättvist. Kom ihåg att de alltid finns med oss överallt. Vi klarar det här älskling. Tillsammans." grät hon och då förstod jag.

Det hemska som inte fick hända hade skett och jag kunde inte göra något åt det. Min tvillingsyster var död och nu tillsammans med pappa i himlen. Mina två änglar som alltid kommer att finnas i mitt hjärta.

Jag vet inte hur länge jag och mamma bara satt där och höll om varandra men tillslut så släppte hon taget och kollade mig i ögonen.

"Du är så lik henne." sa hon och tystnade direkt efter.

"Vi var tvillingar mamma" sa jag och hon suckade och torkade sig med handen under ögonen innan hon ställde sig upp.

"Jag vet, du är väldigt vacker, jag är väldigt stolt över dig, det ska du veta älskling" sa hon och ruffsade om mitt hår.

Jag stod framför spegeln i badrummet som en gång var mitt och Sophies men nu antar jag att det bara är mitt och att tänka de orden kändes väldigt tomt och tungt i hjärtat och jag fick en klump i magen.

Hur skulle jag klara av det här? Vi gjorde alltid allting tillsammans och nu helt plötsligt så var jag ensam. Mina ögon var rödsprängda och svullna av gråt, jag hörde hur magen kurrade ljudligt och kom på att frukosten och lunchen hade uteblivit på grund av vad som hände. Men ändå kände jag mig inte sugen på mat alls.

Jag bestämde mig efter en stunds tänkande att ändå gå ner till köket och möttes av mamma som satt framför sin laptop mod läsglasögonen på. "Åh! vad bra att du kom" sa hon och log milt mot mig. Jag gick fram till henne och kollade på skärmen vad hon gjorde.

"Jag har bestämt att vi ska börja om på nytt du och jag, vi ska inte tänka på allt det tunga som har hänt..." Jag avbröt mamma "Mamma, vad vill du få fram?" sa jag lungt och anklagende.

"Vi flyttar, om en vecka. Du vet väl att jag flyttade till atlanta när jag var 14?" sa mamma och jag kollade chockat på henne och visste inte riktigt hur jag skulle reagera på det.

"Ska vi flytta till Atlanta?" var det enda som kom ur mig.

______________________________________________________________________________________________

Det var andra kapitlet och det blev ganska lång iaf ^^ Har inte läst igenom det eftersom att jag är sjukt trött efter att ha gått runt hela stan och åkt till arlanda fram och tillbaka, därför är det inga bilder heller. Jag tänkte ta och datea min kudde i nu. Vi brukar göra det ibland ;) PUSS, Emy :'*