Har inte hunnit skriva något nytt chapter, har jättemycket med dans och sånt och den här veckan har jag dans hela dagarna. Jag skriver när jullovet har börjat!!! Förlåt!!!! <3
"It's time to wake up in the morning, got Mcdonalds breakfast for you, I drove all by my self and it was a very long way so IT'S TIME TO WAKE UP STEPHIE!" Jag satte mig yrvaket upp och möttes av Justin som stod med en gittar i händerna och hade precis knäppt på den sista strängen och jag kunde se hur den rörde sig snabbt. "What the heck?" sa jag rakt ut och väldigt anklagande och jag såg hur Justin fick ett stort flin på läpparna. "Did you hear the song ? I just write it, do you like it?" vad tänker han med egentligen? "I heard it. Not your next hit, I promise." sa jag och drog tävket över huvudet för att försöka återgå till sömnen vilket skulle vara omöjligt med tanke på hur vakne jag var. "Thanks Justin, now I can't fall asleep again." sa jag anklagande och Justin stod kvar på samma ställe där han stått hela tiden. "You missed the point with the song, huh? IT'S TIME TO GET UP!" sa han innan han vände sig om och gick ut ur gästrummet som jag hade här men han hejdade sig i dörren och vände sig om. "I really mean it, get up, we are going to the stylist in a hour." Med de orden flög jag upp ur sängen och skyndade mig ut ur rummet. Justin log belåtet och tog en arm över mina axlar och vi gick ner till köket där han hade satt Mcdonalds-frukosten. "Awww this is actually really cute." sa jag och satte mig ner på en av de mjuka stolarna och Justin satte sig framför mig. Vi började att äta frukosten när jag plötsligt kom på, "Aye, justin, Where is Pattie?" sa jag förvånat, hon var ju här i gåt kväll och om jag minns rätt så gick hon och la sig. "The time is 10am I dropped her of at Scooters place." Jag nickade som svar innan vi fortsatte att äta i tystnad.
*
Justin tog tag i min hand, "är du okej?" frågade han, han kände hur jag skakade av nervositet och jag nickade svagt som svar. Vi satt i en limo påväg till galan och jag kände hur paniken steg i mig, hur skulle alla reagera? skulle de tro att vi var tillsammans? eller skulle de bara låta mig vara, som om jag inte ens var där? Tusen av olika tankar flög runt i mitt huvud och det var helt omöjligt att få bort alla de oroande tankarna hur mycket jag än försökte. "Steph, serious, are you allright?" hörde jag Justins oroliga röst igen. "Yeah I'm fine, just nervous." sa jag och kollade honom i ögonen. "Stay with me and everything will go perfect, just smile to the cameras" sa han och med de orden blev jag lite lugnare, jag hade Justin vid min sida som defenitivt skulle vara lugnande att ha där.
"Remember, stay with me and smile" sa Justin innan han gick ut ur bildörren och jag hörde ett sorl av folk, folk skrek och jag hörde hur det knäppte från alla kameror. Justin tog tag i min hand och jag gick långsamt och säkert ut ur limon. Nu såg jag alla blixtarna av kamerorna och hur folk stod tryckta mot varandra för att försöka nå längst fram med sin mikrofon för att lyckas få ett svar på någon fråga. Justin tog tag sin arm tun min midja och vi entrade röda mattan och plötsligt höjdes ljudet av allt dubbelt så mycket. kamerorna knäppte tio gånger mer och folk skrek för att få fram sina frågor. Vi gick tillsammans längs röda mattan och stannade då och då för att de skulle få en bra bild och för att svara på några frågor. "Justin, are you two dateing?" "Justin, who is that girl?" "Justin, is that your girlfriend" De frågorna gick förbi öronen gång på gång och jag kollade imponerat på Justin, man såg inte ens minsta lilla min i hans ansikte på att han reagerat eller ens hört frågorna. Han svarade på några korta frågor innan vi slutligen kom till slutet av mattan och en security visade vägen till den stora arenan där EMA skulle hållas. Eftersom Justin var nominerad till flera awards så satt vi ganska långt fram, nära scenen. Vi satte oss ner på våra reserverade platser och småpratade lite innan galan började. Efter ungefär halva galan hade gått och Justin hade fått hela två awards så blev vi hämtade av en man i kavaj som sa att vi skulle backstage inför vårt framträdande. Jag fick fjärilar i magen, vi skulle uppträda med "overboard" vår duett, inför allt detta folk, och inte nog med det så sändes det live också. Vi följde efter kavajsnubben och blev sedan omhändertagna av en ganska ung tjej som visade oss en loge och vilka kläder vi skulle ha. I logen var det en ställning med några galjar där våra kläder hängde på. Jag tog ner ett svart skinnfodral och ett par svarta pumps. Vi skyndade oss att byta om och gick ut till sminket. En tjej sotade mina ögon lite mer dramatiskt och satte på ett mörkt läppstift. "Perfect! now up on stage" sa hon och slängde bak sitt blonda långa hår och skjutsade ut mig till Justin. "Hey hottie! ready?" sa han och jag gjorde tummen upp. Efter ungefär tio minuter stod jag bakom scenen och hörde hur musiken började och jag entrade scenen med en massa jublanden från publiken vilket bara gjorde mig mer tagga och det gick hur bra som helst.
Next week -saturday "it's perfect on you" sa Pattie och log mot mig, hon hade blivit som en extra mamma för mig. Kanske för att jag hade spenderat varenda dag hemma hos dom den senaste veckan. Jag hade lite dåligt samvete över att ha lämnat mamma ensam men hon sa i alla fall att det var okej. Fast jag vet inte om jag kan lite på det, visserligen så tog hon ju hand om Blondie och Strawberry när inte jag är hemma, men ändå känns det konstigt. "thank's Pattie, that means a lot to me. But are you really sure that I can wear it tomorrow?" sa jag tveksamt och sneglade i spegeln på min spegelbild. Klänningen var vacker, ljusrosa, nådde mitten av mina lår och satt perfekt med lite volanger i samma tyg som gick från ena axeln snett ned mot min höft. "you and Justin are going to be beautiful together" sa Pattie efter att ha betraktat mig med en nyfiken blick. "thank's but, there's nothing between us Pattie." det var lite pinsamt att säga det men jag ville inte att hon skulle tro något som inte var sant. "I know, it's just that... The way he look at you and how he acts when you are near, i can see that he really likes you steph. You would be beautiful together" jag tvekade lite innan jag svarade samtidigt som jag kollade in i Patties snälla ögon. "please Pattie, we're just friends" sa jag och hon log mot mig och kollade på mig med en blick som sa 'jag förstår'.
När vi kommit hem till Pattie och Justin igen efter att ha vart iväg och kollat på klänningar hela dagen i massvis med olika affärer. Och då menar jag verkligen hela dagen. Pattie hade sagt att hon visste precis hur klänningen såg ut men att hon inte visste vart hon skulle hitta den och eftersom vi var lite sent ute med att hitta en klänning så fick vi gå runt och leta i evigheter istället för att ha en stylist. Jag kände hur mina vrister värkte efter att ha sprungit runt i klackskorna under dagen och bestämde mig för att ta en varm och skön dusch och frächa upp mig lite innan middagen. Efter duschen tog jag på mig en grå tunn, långärmad tröja och ett par rödrutiga pyjamasshorts. Jag tog på mig ett par rayban-glasögon med röd båge innan jag gick in i Justins rum för att se om han var där. Han satt med ryggen mot mig och höll på med sin Mac-dator. "HEY JUSTIN!!" ropade jag och hoppade på honom. "Aouch Stephie!" sa Justin arg samtifigt som han skrattade. "Missed funny me?" frågade jag och satte mig mittemot honom i sängen. "Hmmm" sa han fundersamt och tittade på mig, jag låtsades spela ledsen och han brast ut i ett skratt. "Of course I missed you girl, I'd a really boring time here alone! And I really mean it." han var ju bara för söt. "Hahahhaha, aaaw. Poor Justin, can I borrow your mac for a minute?" Jag hade inte suttit vid en dator på hela dagen och började få lite panik. "Yeah sure" sa han och gav mig sin dator och tog istället fram sin Ipad. "Oh gosh, your'e crazy Biebs." sa jag åt honom och loggade sedan in på Twitter. Jag svarade på några av mina mentions innan vi hörde Pattie ropa nerifrån att det var mat. Jag slängde snabbt igen locket på datorn och klängde mig över Justin för att komma ner först. "STEPH" hörde jag honom ropa bakom mig innan jag hörde honom närma sig och jag skyndade på mina steg och han nästan in i köket innan jag kände Justins armar runt min midja som drog mig bakåt för att hindra mig in först. "Got yah" viskade han i mitt öra innan han släppte mig och sprang in i köket. Jag gick in efter honom och satte mig vid bordet och kollade på Justin som skrattade åt mig. Antagligen skrattade han för att jag spelade sur när jag kom till köket.
______________________________________________________________________________________________ FÖRLÅT FÖR ATT NI FÅTT VÄNTA! lyckades få tag på en dator och skrev this chapter nu innan jag gör läxorna. Jag har sett att statistiken har stigit *Happy face* KOMMENTERA FÖR ETT TILL CHAPTER SÅ JAG VET VAD NI TYCKER!! xxx
Förlåt! Jag har fortfarande ingen dator :( har börjat på nästa chapter, men det är från min kompis iphone. Försöker så ofta jag kan att fortsätta på nästa chapter ! Tack för att ni står ut!<3
Jag och Justin satt i den svarta stora soffan mittemot teven och kollade på hockeymatchen mellan Sverige och Kanada när jag hör hur någon kommer in i rummet. Jag vänfder mig hastigt om och möts av Scooters leende.
"Alright, it's here you're hiding" sa han fortfarande med ett flin på läpparna.
"Hey Scoot" sa Justin livlöst och var alldeles för inne i matchen för att kontrolera sitt tonläge. Jag slog till honom lite lätt på armen och han kollade genast på mig.
"Ouch, what is it?" frågade han och drog blicken från min och kollade på Scooter.
"Oh hey Scooter" sa han nu glaadare och jag insåg att han inte visste vad han sagt tidigare så jag började skratta och Justin kollade bara konstigt på mig.
"nothing" sa jag till Justin efter skrattattacken och vände mig till Scooter för att höra vad han ville.
"So, do you want something??" sa Justin efter en stunds tystnad. Scooter som hade behållit sitt leende hela tiden öppnade nu munnen för att säga något.
"I have the date for you first gig together!" utbrast han och gjorde en high five med mig och något killslag med Justin.
"That's awesome!" skrek Justin och gjorde någon konstig dans som mest liknade en kyckling och jag kunde inte hålla mig för garv när han fortsatte och när han med flit gjorde den ännu mer barnslig. Jag låg på golvet och rullade runt samtidigt som jaghöll mig om magen av allt skratt.
"STOP JUSTIN" skrek jag mellan skrattattackerna för att han någon gång skulle sluta.
"Don't you like it?" sa han med spelad ledsenhet och plutade med läpparna samtidigt som han gjorde en hundvalpsblick som bara var för söt.
"Aww, what a cute face" sa jag och han log istället stolt och slängde sig på soffan och drog ner mig bredvid sig, jag hörde en harkling och hoppade till då jag glömt bort att Scooter var i rummet.
"are you done and want to hear when your first performance with the duet is?" frågade han när han fått vår uppmärksamhet igen.
"I would love to" sa Justin med en djup teaterlik röst och jag började skratta igen. Men den här gången tog Justin sin hand för min mun så det inte gick att skratta längre. Scooter fortsatte prata när Justin äntligen släppte handen från min mun.
"Next sunday at EMA in Belfast, so if you guys don't mind it are you two supposed to go together." Jag blev genast nervös och jag tror att Justin märkte det eftersom han tog min hand och gjorde lugnande sirklar i med tummen i min handflata.
"Awesome, don't you think that?" sa Justin och kollade på mig med hopp i sina bruna ögon.
"Oh gosh, I've never performed to so many people." sa jag och tittade oroligt på Scooter som bara log åt mig.
"It will be fine don't worry, nothing will go wrong" sa han och gick ut ur rummet, men de orden lugnade mig inte alls, jag blev snarare bara mer nervös. Tänk om något faktiskt gick fel, tänk om jag glömmer hela texten, eller glömmer när jag ska sjunga. Tänk om jag glömt att klä på mig? okej, nej, där gick det lite för långt.
"What are you thinking about?" Justin kollade frågandes på mig när han sa det och jag log ett snett leende mot honom.
"Just worried that something will go wrong at EMA" sa jag och Justin kramade mig och jag kände hans underbara doft, jag vet att vi bara är vänner men han luktade så gott.
"Just don't worry about it and you'll see that it will be better" viskade han i mitt öra innan han släppte mig.
"I guess so" sa jag och kollade ner på mina händer. Mitt nagellack var svart och jag hade ofta svart naglar nu för tiden. Sophie hade alltid svarta naglar så det känns lugnande och jag känner mig mindre ensam när jag också har det. Det kanske låter konstigt men ja, jag känner mig faktiskt mindre ensam. I allra första början av den här jobbiga tiden kunde jag inte ens kolla mig själv i spegeln utan att börja gråta. Nu har jag vant mig lite mer och börjar inte storböla varje gång jag ser mig själv, eller den jag igentligen känner att jag ser, Sophie.
Jag har bara en liten spegel på mitt rum som bara visar kroppen och inte huvudet om man står framför den, den stod i min walk in closet. Annars var den enda andra spegeln jag var tvungen att kolla in i dagligen den i badrummet. Det var en hemsk känsla att inte längre kunna prata med sin syster som man brukade sela allt med.
Vi brukade dela alla våra hemligheter tillsammans och när jag kollar mig i spegeln ser jag henne vilket är något av det svåraste jag har varit med om sen olyckan.
"Stop think about it." sa Justin som förmodligen fortfarande trodde att jag oroade mig över EMA, men sanningen var att han påminde mig om det och nu blev det ännu jobbigare.
"Guys, time to go home!" sa Pattie som precis kommit in i rummet, min räddning. Jag hoppade upp ur soffan och följde Pattie ut till den svarta Rangerovern med Justin hack i häl.
Förlåt så jättemkt för korta chapters. Men eftersom min dator har craschat så försöker jag hitta all tid till att skrivva när jag får tag på en. Men det blir tyvärr korta chapters då! Skrev dehär på min dator i skolan på rasten, därför det är kort ! :) KOMMENTERA!
Jag blundade och rörde mig lite lätt åt låten samtidigt som jag njöt av att höra min egen röst igen efter en så lång tid som jag inte har sjungit. Helt plötsligt känner jag ett par armar runt mig i en stor bamsekram så jag öppnar ögonen och möts av Justins ivriga bruna ögon.
"This song is so fucking amazing!" viskade han i mitt öra innan han släppte mig och jag omfamnades av Pattie.
"Oh girl! Your voice is wonderful, no one could do this song better than you." jag log och kände ett lyckorus inom mig av att höra de orden.
"I hear you mom" sa Justin ironiskt och jag skrattade åt honom.
"I must tell the truth Justin. But you're also greate." Sa Pattie ironiskt tillbaka, "Then, thanks" sa Justin och låtsades vara stött. Jag skrattade och tog Justins hand innan vi gick ut ur studion och satte oss i ett rum med soffor och en stor platt-tv som visade någon hockeymatch.
"Ooh sweet!" utbrast Justin och slängde sig i soffan som stod mittemot teven.
Jag tog upp ett äpple ur en fruktskål som stod på bordet vid soffan och satte mig på Justin som fortfarande låg ner.
"Ouch Stephie!" skrek han men kunde inte hålla sig för skratt. Jag fortsatte att äte på mitt äpple utan att bry mig om honom och vände blicken från teven.
"Sweden vs Canada" sa Justin stolt och jag kände hans armar lyfta upp mig så jag satt i hans knä, och jag kan inte säga att jag ogillade det för det var faktiskt ganska mysigt att sitta så.
"Which team are you fighting for?" frågade jag och jag kände hans andetag i nacken och rös till lite lätt.
"hard question" sa han och tvekade lite innan han svarade, "I'm from Canada, so Canada. But my favourite player is from Sweden" fortsatte han med säker röst.
"Who's your fav player?" frågade jag och kollade in i hans bruna varma ögon.
"Mats Sundin" sa han och log stolt. "Serious? that's my friends cousin. I've meet him many times." hans ögon blev stora och jag log mot honom.
"Can you fix an autograph for me please!" sa han och knäppte händerna under sin haka.
"Hahah, I can call my friend" sa jag och gick iväg till ett hörn av rummet och satte mig på en vit plastbarstol. Jag tog upp mobilen ur fickan och gick in på mina kontakter. Vanessa hade alltid vart bättre kompis med Sophie, men ända sedan olyckan har vi kommit varandra närmare vilket jag var glad för, hon är en riktigt bra och omtänksam kompis.
Jag hörde massa skratt i luren innan hon sa, "Vanessa" jag log över att höra hennes röst , jag saknade henne verkligen. "Hej, det är Stephanie" sa jag glatt, "Ååååh Steph, hur har du det!" utbrast hon och skratten i rummet tystnade.
"Jag har det jättebra här, men saknar alla kompisarna" sa jag och kände saknaden av alla hemma i Sverige. Nej jag fick inte tänka så, det här är mitt hem nu. "Stackarn, jag saknar dej så sjukt mycket så du inte kan fatta det, typ till pluto och tillbaka, fast det är väl ingen planet längre va?" jag skrattade åt henne, samma gamla Vanessa. "Hahha , gulle då! saknar dej också." hon skrattade i telefonen och jag tänkte på vad jag skulle säga.
"Juste! du jag har mött en sjukt snäll kille här och hans favorit-hockeyspelare är Mats Sundin" sa jag och avbröts av Vanessa.
"åååh har du träffat på en kille," sa hon med en överdrivet sexig röst.
"Hahah, bara en kompis Vanessa. Men tror du han skulle kunna skicka en autograph hit till honom?" frågade jag medhopp i rösten. Jag kollade upp och hoppade till lite när jag såg att Justin satt framför mig och studsade upp och ner som ett otåligt litet barn.
"Sure, men till vem ska han skriva den till, alltså vilket namn" jag tvekade lite, skulle jag säga hans efternamn, skulle hon flippa ut då. "Hallå? vilket namn?" hörde jag i telefonen. "Ehm, till Justin" sa jag snabbt och hindrade mig själv ifrån att säga Bieber.
"Vänta lite, Justin vem? du bor i Atlanta va? Favorit-hockeyspelare, Mats Sundin!" mitt hjärta dunkade hårdare och jag blev lite nervös medan jag hörde hur hon satte allt på plats, bit efter bit som ett pussel.
"TILL JUSTIN BIEBER" hörde jag skrikande i telefonen och jag rykte till och tappade telefonen i bordet men tog snabbt upp den till örat igen för att höra en hyperventilerande Vanessa.
"Ja, till honom, kan du fixa det?" sa jag med lugn röst.
"Varför sa du inte det på en gång? Såklart jag fixar det, ringer honom på en gång! messa mig din adress bara." sa hon och jag log. "Tack vanessa älskar dej" sa jag , "älskar dej med Steph, hejdå" sa hon och jag la på.
"Well, how did it go?" sa Justin med hopp i rösten.
"She'll call him right now" sa jag och knappade in min adress till Vanessa i ett sms och skickade iväg det.
"I LOVE YOU GIRL" skrek Justin och hoppade på mig i en kram.
Inte så långt men hinner inte skriva längre eftersom att det inte är min dator! ska försöka få ihop ett till chapter snart!! hinner inte leta upp bilder heller! kommentera!
chapter 11. I'm overboard and I need your love....
Jag vaknade av att min mobil plingade, suck jag ville bara ligga kvar och blunda, fortsätta drömmen. Efter jag blundat i några minuter insåg jag att jaginte kunde somna om och tog upp mobilen från golvet där jag alltid brukade ha den medan jag sov. Sms'et var från Justin och jag öppnade det ivrigt.
"Are you awake girl? we're picking you up at 11, so be ready! xxbiebs" Jag log för mig själv, undra vad vi skulle göra, jag kollade på klockan som visade 9.00 så jag ställde mig upp från sängen och sträckte på mig.
Jag drog upp gardinerna och öppnade dörren bakom dom som ledde in till min walk in closet. Jag tog fram ett par tighta ljusa jeans och en grön tröja med ett jordklot på, runt jordklotet var texten 'It's easy to be green'.
Jag tog fram underkläder och drog med mig allt till badrummet innan jag hoppade in i duschen och njöt av det varma vattnet.
"Outside in 5 xxbiebs" skickade Justin och jag hade precis fixat klart mitt hår. Jag tog med min väska som jag stoppade ner mobilen, nycklar, plånbok och lite smink som jag alltid hade med mig i den, jag sprang ner för trappan och satte på mig mina vita converse.
"Jag går nu mamma!" ropade jag, tog tag i handtaget och öppnade dörren. När jag stängt dörren efter mig ser jag en svart range rover stanna på vägen och Justin kom ut och mötte mig.
"Hey girl, like your t-shirt" sa han medan han blinkade med ena ögat lite flörtigt och kramade sedan om mig.
Jag hälsade på honom och vi gick tillsammans in i bilens baksäte.
"Hey Steph" sa Kenny när vi satt oss i bilen, "Hey Kenny" sa jag glatt, han log och tröck på gasen och bilen rullade iväg.
"So Justin, where are we going?" frågade jag honom och han kollade på mig.
"To the studio, we're going to see the duet we are going to do togheter." jag kände nervositeten stiga i mig när han sa det, det skulle ju självklart bli roligt, men väldigt läskigt. Jag hade uppträtt för många personer förut men när den här låten var klar skulle det bli en helt annan sak.
"Oh, that will be fun" sa jag efter ett tag då jag såg Justins oroliga ansikte och det mjuknade till ett mer lättnat uttryck.
"Hey kids" sa Scooter när vi kom in i studion tillsammans och jag såg hur Justin himlade med ögonen men sa inget. Han drog ner mig i soffan som stod längs väggen och han började hålla på med mina fingrar.
"So, Scooter, the new song." påminde Justin Scooter och Scooter snurrade runt på stolen som han satt på så han var vänd mot oss.
"It's awesome" var det enda som kom ut ur hans mun och han sprack upp i ett stort leende innan han gav oss ett papper var med texten på och han tröck på en knapp. Ur högtalarna hördes en förinspelad låt, låten som jag och Justin skulle sjunga. Jag kollade ner på pappret och såg att det hette 'overboard' och låten var faktiskt riktigt grym. Nervositeten hade släppt helt och jag kände mig upprymd och ville bara börja sjunga.
"That song is amazing!" utbrast Justin när denhade spelat klart.
"I know!" sa Scooter stolt och log. "The best is if you guys starting to learn the text now already, so we can record it so soon as posible." sa han och lämnade rummet. Vi lyssnade på låten några fler gånger och sjöng med så mycket vi kunde. Det gick faktiskt rätt så snabbt att lära oss texten och innan jag visste ordet av det satt vi mittemot varandra i soffan och sjöng tillsammans utan den irriterande förinspelningen. Jag kunde inte låta bli att le, det lät so freaking awesome!
När vi sjungt igenom den några gånger hoppade jag på Justin i en kram och han skrattade "This will be so amasing" sa han och jag släppte honom, satt mig framför honom igen och nickade ivrigt.
Dagen därpå så var det dags för inspelningen och Justin hämtade upp mig med sin Range Rover och vi åkte tillsammans till studion.
"Exited?" frågade Justin mig medan han höll sin blick på vägen.
"Very exited, this gonna be so fun, can't wait to hear the result" sa jag ivrigt och han skrattade "Yeah i agree" sa han efter sin lilla skrattattack.
Vi pratade lite till innnan vi kom fram till Studion och när vi kom in möttes vi av Scooter som log milt åt oss.
"Good that you're here, com with me" sa han och vi gick in till en annan Studio än igår.
I studion fans det två bås, stort mixerbord och ett stort utrymme med en soffa en minikyl som stod i ett hörn.
"I hope that you can the song cause you're gonna record it now.
Vi nickade och gick in i varsit bås med en glasvägg imellan så vi såg fortfarande varandra, det var även ett stort fönster ut så vi såg killen som hjälpte till med att spela in låten. Han tog en microfon och började prata i den.
"Are you ready guys?" hördes det i mina hörlurar och jag gjorde tummen upp och kollade sedan på Justin som kollade på mig och gjorde samma sak, jag började asgarva och han med innan vi avbröts av Scooters röst "Serious now guys" sa han strängt och vi tystnade genast. Jag såg hur Pattie kom in i rummet och satte sig i soffan och log mot mig, jag log tillbaka och några sekunder senare hörde jag hur musiken började spelas och det var jag som skulle börja på duetten så jag började sjunga och kände hur bra det gick. Efter en stund hörde jag hur Justin instämde i sången och jag log lite när jag hörde våra röster tillsammans.
Efter vi spelat om några gånger både enskilt och tillsammans och killen som höll på med ljudet hade fixat och trixat lite så var det klart .
"Do you wanna hear the result?" sa han och log mot oss. Jag och Justin nickade ivrigt som två nickdockor och han skrattade åt oss innan han tröck ner en knapp, jag log när jag hörde musiken och sen min röst ur högtalarna.
Justin tog min hand och vi gick tillsammans in genom en stor brun dörr. När vi kommit in såg jag att det var en stor lyxig restaurang men för att vara så lyxig var det ovanligt lite folk. Rättare sagt inget folk alls, de enda personerna som var där var en servitris och jag och Justin såklart. Servitrisen kom emot oss och log milt.
"Good evening mr. Bieber and miss Wihlson , follow me, I'm gonna show you your table" sa hon och vände sig om, vi följde efter henne i tystnad fortfarande hand i hand och jag kollade mig runt i restaurangen. Det var väldigt högt i tak med en stor kristallkrona mitt i taket där det var som högst. Resten av restaurangen var ganska modernt inrett i mycket svart, brunt, rött och vitt.
"Here it is and here is the menu, i'll come back soon and take your order" sa hon och gick iväg, hennes bruna hår var uppsatt i en stram hög tofs som fladdrade från sida till sida när hon gick iväg. Jag kollade på Justin och märkte att han satt och kollade på mig.
"It's beautiful here, but why is it just we here? I mean it's a resstaurant, isn't it?" frågade jag och han log ett snett milt leende mot mig.
"Of course it's a restaurant, but I wanted it to be a speciall time" sa han med sin hesa röst, "aaw, that's cute" jag log mot honom efter att jag sagt det .
"What do you want to eat?" frågade han mig och tog upp sin meny som servitrisen gett oss.
"I'll take the same as you" jag tog bort en hårslinga som hamnat framför ögonen och log lite blygt mot honom.
"Have you desided what you want to eat?" sa servitrisen som precis hade kommit tillbbaka och hon höll ett litet smalt block och en bläckpenna i handen.
"Two spaghetti Bolognese" sa han medan han fortfarande kollade på mig. Jag hörde ljuden av hennes fotsteg när hon gick iväg mot köket och kollade sedan upp på Justin. Vi småpratade lite innan vi fick vår mat och ska jag vara riktigt ärlig så tror jag att jag inte kände lika mycket för honom längre. Jag tror att jag var lite 'starstruck' i början men nu såg jag honom mar som en kompis. En väldigt bra kompis då.
"I had a really fun time with you tonight, you are a very nice friend Justin" sa jag, jag sa det där med 'friend' eftersom jag inte ville att han skulle tro något annat men ångrade mig direkt efteråt eftersom han genast sänkte blicken lite.
"I had it really fun with you too"sa han och kollade upp mot mig och log. Vinden tog tag i mans hår och det såg sjukt sexigt ut, för man kan väl tycka att ens kompis är het, eller? Vi stod utanför min dörr efter att Justins livvakt Kenny hade hämtat oss och kört oss hem.
"I guess that we're seeing each other tomorrow" sa han hoppfullt och jag log stor och nickade. "Good night sweetie" sa han och kramade om mig hårt innan han gick iväg. Jag vände mig om och öppnade dörren till mitt hus och möttes av ingen mindre än min kära mor.
"Hade du det trevligt då?" frågade mamma och log fånigt.
"Ja det hade jag" sa jag medan jag tog av mig mina höga klackskor och kände värken i fötterna efter att ha gått runt i dom.
"Han är en väldigt trevlig kille den där Justin, honom borde du satsa på" sa mamma och jag himlade med ögonen, hon var så himla töntig. "Sluta mamma, han är bara min kompis." sa jag och gick upp för den långa trappen in i mitt rum. Jag giick in i min walk in closet och tog fram ett par beige hot pants och en grå tight t-shirt. Jag hängde upp klänningen där den hängde innan och gick i underkläder med hot pantsen och t-shirten i handen till badrummet för att ta en varm dusch. När jag duschat klart gick jag in på mitt rum och satte på min mac book. Medan jag väntade på att den skulle starta plingade min mobil till och jag kastade mig ner mot golvet och kröp fram till dörren där jag lämnat den på golvet tidigare. Jag låste upp Iphonen och såg att jag fått ett sms från Justin. Jag la mig i sängen och öppnade det fort, jag log när jag läste det. "I have some great news to tell you tomorrow, goodnigt shawty, xx"
Jag låg vaken länge och undrade vad de goda nyheterna var och efter ett tag kände jag hur mina ögonlock blev tyngre och innan jag visste ordet av det så som jag.
Kort chapter i know! men hann inte skriva längre för ska upp tidigt till stallet imorgon men kände mig ändå tvungen att skriva något chapter så slängde ihop ett, ganska tråkigt men bättre än inget , eller? :PP kraam xx
"GAAAAAAAH" skrek jag rätt ut av irritation där jag stod i min walk in closet och det låg högar med klänningar på golvet. Jag hade hållt på i minst en timme nu med att bara hitta den perfekta outfiten, inte för fint och absolut inget fult. Men, jag vill inte att det ska se ut som om jag ansträngt mig för mycket heller, för tänk om han inte har ansträngt sig alls. Ja frustration helt enkelt.
Justin hade messat att han skulle hämta mig vid sju och nu var klockan sex, jag hade redan sminkat mig och plattat håret.
"Vad är det gumman, jag hörde..." mer han mamma inte säga där hon stod i dörröppningen till min walk in closet och stirrar ner på alla klänningar.
"Gör vad du vill, bara du städar upp är sen" med de orden gick hon ut och jag hörde fotstogen bli allt mer avlägsna ju längre ner för trappan hon gick.
Jag kom på mig själv med att stå och stirra där mamma stått nyss, vafan var det där för?
Efter jag rotat igenom högarna på golvet två gånger till så hittade jag den perfekta outfiten.
Toppen av klänningen var i svart spets och kjolen var mönstrad i färgerna brun, vit, svart, och i midjan hade jag ett svart, slivrigt skärp..
"Vad fin du är gumman" sa mamma och pussade mig på huvudet, "Ha så roligt ikväll, kom inte hem försent bara" fortsatte hon och blinkade med vänstra ögat innan hon gick upp för trappan och in i sitt sovrum. Jag suckade och kollade upp på den stora klockan som fanns på väggen i hallen, 07.02 visade den och jag såg genom fönstret hur en stor vit hummer-limousine stannade utanför huset och några sekunder senare knackade det på dörren.
"Hey Justin" sa jag när jag satt på mig de svarta klackskorna och öppnat dörren.
"Hey Steph, you look beautiful" sa han och jag kände hur blodet strömmade upp i kinderna och skapade en rödrosig färg i ansiktet.
"Should we go?" sa Justin och höll upp ytterdörren så jag kunde gå ut.
"Gosh, how long are we going?" frågade jag Justin efter säkert 40 minuter i limon. "Not that long, only the best is good enough you know" sa han och blinkade med ena ögat mot mig och jag började skratta av hur gulligt det lät. För det lät ju så sjukt gulligt! "Now are we there girl" sa Justin och log ett stort smile. _______________________________________________________________________________________________ Hade planerat ett längre chapter, men tyckte det var roligare att lägga ut det nu, annars hade det kanske inte blivit av ikväll, o de vore väl tråååkigt :(( hahhaha! ;) xx
"Hey, Steph" sa jag och log mot Justins manager Scooter och skakade hans hand.
"Hi, you can call me scooter" sa han och log stort innan han hälsade på Pattie.
Vi satt i några soffor inne i Studion allihopa och småpratade lite. "Justin is this the girl you talket about?" frågade Scooter Justin, "Yeah, she's amazing" sa han och log stort. Jag kände mig verkligen förvirrad, hade han pratat om mig med Scooter? och om vad.
"Why am I amazing?" sa jag och kollade förvånat upp på Justin.
"You can tell us that by your self! come." Sa han oxh tog min hand, vi gick in genom en dörr och direkt när vi kom in så fattade jag vad han menade. Han ville att jag skulle sjunga. Aldrig att jag sjunger för alla dom.
"I'm not going to do this Justin" sa jag allvarligt och han kollade förvånat på mig.
"come'on Steph! Just sing like you did yesterday, you were awesome! And I can promise that it's going to be fine!" Hans ord gjorde mig lite bättre till mods och jag tog på mig hörlurarna som hängde över micen och jag gjorde tummen upp mot Justin innan han vände sig om och gick ut till som andra.
"which song?" frågade en person i en microfon så att jag kunde höra.
"Grenade" sa jag och log. "Grenade it'll be. Just sing now." sa han och efter någon minut hörde jag musiken och började sjunga.
När jag sjungt klart låten kollade jag upp mot de andra genom glasrutan och såg en rolig syn. Alla stod med halvt öppna munnar och efter ett tag kom Justin in och kramadee mig "That was so awesome Stephie" jag log "thanks" sedan gick vi ut till de andra.
"So what did you think? She can do it huh?" sa Justin och jag kände allas blickar mot mig.
"I'm going to be honest with you Steph..." sa Scooter lite dystert och jag blev lite orolig, what the fuck menade han. "... But that was just so amazing! Why haven't we knowed about you before!" utbrast han och jag log stort mot honom. "This is going to be an awesome duet with you and Justin" sa Pattie och log. "Wait, what? a duet between me and Justin?" sa jag förvånat. "Oh, I forget to tell you that?" sa Justin nervöst och bet sig lite i läppen.
"Oh you didn't knewd! Do you want to do a duet with Justin. It's going to be on his conserts" sa Scooter och nickade nöjt.
"I'd love to" sa jag och kände glädjeruset i mig. "Can I get you parents number so I can call them and se what hey think about the idea" sa Scooter och jag kände stinget i hjärtat när han sa orden "parents" , "they" och "them". Justin måste ha märkt det eftersom att han strök mig lätt över ryggen lite tröstande. Jag gav Scooter mammas nummer och sen var det dags för oss att åka hem igen.
"Justin, why didn't you told me about the duet before?" frågade jag Justin när vi satt på hans rum och pratade.
"I was worried that if you knewd, you wouldn't come with me." sa han och kollade mig i ögonen. De där hasselnötsbruna djupa ögonen som man bara kunde drunkna i. Jag skakade försiktigt på huvudet för att få bort tanken.
"Teach me some Swedish words" sa han och log stort och uppspelt.
"Which word?" sa jag då jag inte visste vad han ville lära sig för Svenskt ord, det var ganska gulligt av honom.
Han såg ut att tänka ett tag innan han öppnade munnen och sa, "How do you say, 'Do you wanna go out for a date with me tonight'?"
"Åh, vad bra att du är hemma, jag skulle precis ringa dig gumman" sa mamma och log mot mig när jag kom in i köket.
"Oj, vad har du gjort" sa jag och log, köket såg ut som en stor röra med mjöl över hela diskbänken, "Sen när började du laga hemmagjord pizza?" jag såg bunken som pizzadegen hade varit i på diskbänken och kollade sen på mamma igen.
"Sen... nu, antar jag" sa hon och skrattade. Jag log, det kändes skönt att höra henne skratta igen.
Pliiing Plooooong, hördes ringklockan från dörren.
"Stephanie, öppna dörren! Det är våra gäster, min gamla kompis som jag inte träffat på hur länge som helst och hennes son. De ska äta här!" Jag suckade och öppnade ytterdörren och kollade ner i marken, kul med gester, nej, jag var trött och ville helst vara själv.
"Stephie!" hörde jag en bekant röst säga och jag kollade snabbt upp.
"Justin!" sa jag och log stort innan jag fick en stor kram av honom . När han släppt mig så hälsade jag på Pattie och visade dom in till köket där mamma var och hade precis hunnit städa undan allting.
"OOoooh, Pattie! It's so fun to se you again!" utbrast min mamma.
"Yeah, I'll say the same, it's going to be so fun to have you here!" sa pattie och kramade mamma.
"And it seems that Justin and Steph already know each other." sa mamma förvånande och kollade på oss. Jag log oskyldigt och kollade på Justin.
"She was lost, so I followed her home" sa Justin och min mamma började skratta väldigt mycket.
"Sorry sweatheart but that is so you" sa hon när hon skrattat färdigt och jag kollade surt på mamma, hon skulle alltid vara så pinsam.
Vi satte oss ner vid matbordet jag bredvid mamma och mittemot Justin och mamma mittemot Pattie. Jag tog bara några få tuggor av en pizzaslize innan jag kände att jag verkligen inte ville ha mer. Jag började tänka på Sophie, pizza har alltid varit, eller var hennes favoritmat. Det var alltid pappa som brukade göra pizzan och det var just exakt som den här, så jag visste vart mamma fick receptet ifrån. Pappa kallade det för "familjereceptet" och hävdade alltid att det var det bästa och hemligaste receptet på pizza. Jag kollade fortfarande på pizzan som såg mer och mer oaptitlig ut så jag slutade äta.
"You must eat Stephanie" sa mamma och kollade förvånat men strängt på mig.
"not hungry." sa jag tillbaka och hällde upp vatten i mitt glas ur kannan på bordet och drack.
"Can we go?" frågade jag mamma efter ett tag när jag märkt att han också hade ätit klart.
"Do that" sa hon och vi tog våra tallrikar och satte dom på diskbänken.
"What do you want to do?" frågade jag honom sen.
"I want to see your room" sa han och log stort. Jag var verkligen glad över att jag fått ett nytt rum nu eftersom att det förra var fullt med Justin Bieber överallt vilket skulle ha vart jättepinsamt! Den enda bilden på honom som jag hade nu var en stor bild som mamma hade fixat upp på affisch när jag var one less lonely girl i danmark.
"Oh purple! my favourite colour!" utbrast han när han kom in. "mine to" sa jag och log och satte mig på sängen.
"Oh. Gosh! what a hot guy!" utbrast han och jag blev först förvånad, sen såg jag att det var OLLG bilden som var på väggen. "Who's that?" frågade han och satte sig bredvid mig. Han pekade på fotoväggen med mig och Sophie.
"That's my tween, Sophie" sa jag tyst och kollade ner så att han inte skulle se mitt ansikte.
"Where is she?" frågade han och det enda ordet jag kom på var titeln på en av Justins låtar. "Up" sa jag tyst.
"Up" sa han lika tyst.
"But she's okey, she has dad, she's not alone, they are together, no one's alone. Thry have each other and I have mum. Sophie has dad."babblade jag på utan att tänka och jag kollade upp på Justin genom mina tårar som hade börjat rinns. "dead" sa jag sen och det kom bara fler och fler tårar. Jag kände Justins armar beskyddande om mig. "Do you wanna talk about it?" frågade han tyst. "An other day" viskade jag tillbaka. Vi satt där ett tag och han höll om mig men sa ingenting. Det var skönt att Justin förstod en så bra. Jag har nog aldrig känt någon snällare kille i hela mitt liv. "Do you wanna watch a movie?" sa han och torkade bort en sista dår från min kind med sin tumme. "Yeah, you can chose" sa jag och log lätt mot honom. Han gick bort mot teven och kollade bland filmerna innan han stoppade in en i dvdn.
När filmen var slut ringde Justins mobil, ironiskt nog hade han 'baby' som tingsignal och jag kunde inte låta bli att skratta lite. "Justin" sa han när han fått upp sin mobil. "Yeah man" ... "Yeah, I have that." han kollade upp mot mig och log "No, you can call mum and tell that I don't have time." ... "se yah" sen la han på. "Scooter" sa han ursäktande och ställde sig upp.
"Should we go down?" sa han och jag nickade. När vi kom ner så hade mamma och Pattie plockat undan i köket och satt i vardagsrummet och skrattade och pratade. "Good that you came down, Scooter called me and we should go home now. We're going to the studio tomorrow. " sa hon och reste sig upp och gick mot hallen.
När de gått fick jag ett sms från Justin.
'Hey, I pick you up at 10am tomorrow, be ready, you'll follow to the studio :) xxBiebs"
chapter 6. Don't hide your voice , let other people hear it with their own ears..
"OMG! you are crazy girl!" utbrast Justin där han satt framför datorn.
"Haha, what?" Det ända jag gjorde var ju att sitta och kolla på ett gammalt avsnitt av smallville.
"Your tweets, I haven't miss them. I've seen them many times and that was you! You are insane!" Sa han och skrattade högt. Jag kände hur det hättade sig om kinderna och jag kollade ner så att han inte skulle se hur jag rodnade.
"You gets more and more cuter Stephie" Tack, det hjälpte ju verkligen för att inte rodna.
"can't you sing something?" sa jag efter en stunds tystnad.
"Only if you'll sing for me" sa han med ett lurt flin och stora ögon som kollade rakt in i mina.
"No, I can't sing" sa jag snabbt, men det var nog en lögn. Jag brukade ofta sjunga och ställa upp i olika sångtävlingar med bra placeringar, men jag skulle aldrig våga sjunga inför Justin, aldrig.
"You can't sing but came at first place in a competition last month?" sa han och höjde på ögonbrynen medans han vände datorn åt mitt håll så jag kunde se. Gosh varför hade jag skrivit de under 'bio' på twitter.
"Okey, fine, i'm gonna sing for you, but you first." sa jag och han gick och hämtade sin gitarr som sot i ett hörn av rummet. Han satte sig i mittemot mig i sängen och började spela på U smile.
"OMG, that was awesome!" sa jag och log som ett fån när han spelat klart och kollade på mig, han log när han hörde mina ord.
"Glad you liked it" sa han och skrattade med sin sexiga hesa röst. Den är bara så grymt sexig.
"Liked it? I loved it Justin! I've seen you like my dream man in like two years now, how could I just like it?" sa jag och satte händerna för munnen snabbt när jag kom på vad jag precis sagt.
Jag rodnade igen och jag begravde mitt ansikte i mina händer.
Det där vara bara så awkward, hur kunde jag säga så. Seriöst, finns det någon pinsammare än jag? nej skulle inte tro det.
Jag hörde Justins röst sen några händer som tog bort min från mitt ansikte.
"That was just so cute said Stephie. Stop hiding yout face cause now it's your turn to sing for me." sa han och jag kollade upp på honom, hans leende smittade av sig på mig och jag log mot honom.
"Don't think wrong about that I said, 'cause I see you more as a friend now when I really know you"
"Yeah, that's okey," sa han och kollade ner på gitarren som han höll i. Vilken låt ska jag sjunga då? Jag blev allt mer nervös efter att jag suttit tyst ganska länge innan jag började sjunga på Rolling in the deep av Adele.
Ignorera början
"Oh gosh, you're amazing Steph." Sa han och jag kände lyckan inom mig och det hördes att han verkligen menade vad han sa. Justin freaking Bieber sa nyss att jag var amazing på att sjunga. Det har alltid varit min dröm. 'Nej, sluta tänka så Stephie, försökte jag intala mig själv. Det är bara din kompis som sitter framför dig. Tänk om han tror att du bara vill vara hans kompis på grund av att han är Justin Bieber. Okej, skärp dig, NU!'
Jag log mot Justin "thanks, that means a lot" sa jag tacksamt.
"thanks that means a lot"
"Justin! we are invited to my old friend to dinner. Is the first time I'll see her in so many years" sa Pattie och öppnade försiktigt dörren in till Justins rum där vi fortfarande satt i hans säng och pratade.
"Oh, hey there." sa hon när hon såg mig och kollade förvånat på mig.
"mum, this is Steph, a friend" sa Justin och log.
"Hey, Steph" sa jag försiktigt och sträckte fram handen för att hälsa.
"Nice to meet you Steph, I'm Pattie, Justins mum" sa hon och log. "Don't forget the dinner at 7" sa hon till Justin innan hon lämnade rummet. Jag kollade på klockan på min Iphone, klockan var nu 6pm. Kanske var bäst att jag gick hem då om han skulle iväg.
"I guess I'll go home now, but I had it really fun today" sa jag och ställde mig upp.
"aaaw, not yet" sa han med en hundvalpsblick. "Okey, but I see you tomorrow, right?" sa han och tittade frågandes på mig. "ofc" sa jag och gav honom en lång kram och gick hem mot mig.
Jag vaknade av morgonsolen som sipprade igenom parsienerna rakt på mitt ansikte och jag vände mig besvärat bort från solen och försökte sedan somna om. Efter en kvart så kunde jag fortfarande inte somna om så jag bestämde mig för att gå upp och byta om för att gå ner till stallet och ta en ridtur.
Efter ridturen duschade jag och bytte snabbt om till ett par svarta shorts och en vit t-shirt med svart text där det står "No One Wins in War" på och lockade håret lite lätt.
Jag tog upp min mobil och såg att jag fått ett nytt sms från Justin.
"Hey girl, sup!? wanna hang out? xx Bieber" Jag log och började genast knäppa in ett nytt sms.
"Hey Biebs, OFC, wanna go shopping plz, want some new clothes xx Steph" efter någon minut så plingade min mobil till igen.
"Aaww come on, not shopping.... But, for u... okey we can do that. Be ready in 15 minutes xx Bieber"
"Naawie that's cute xx Steph" Jag tog fram en svart väska där jag stoppade i plånbok, nycklar och min Iphone 4. Jag kollade runt i mitt rum för att se om jag glömt något men min blick fastnade på min vägg. Det var en fototapet med motiv av mig och Sophie. Vi hade tagit bilden bara nån vecka innan olyckan. Jag saknade henne hela tiden. det gick inte en dag utan att jag tänkte på henne. Varje gång jag ser mig i spegeln ser jag henne, varje gång jag är i stallet tänker jag på henne, varje gång jag kollar på den här väggen som jag envisats med att sätta upp trots att mamma sa att det skulle bli svårare än vad det redan var. Hon hade rätt i det hon sagt, men jag ville påminnas. Det kändes som om det var mitt fel att hon var död. Att jag inte var där för att rädda henne. Jag hade inte alls haft lika bra relation med min pappa , han jobbade oftast ganska mycket, men det kändes fortfarande inom mig varje gång jag tänkte på det. Det ända som jag kan säga känns lite som en lättnad är att de är två, de har varandra nu jag och mamma har varandra vi försöker att gå vidare och låtsas som ingenting. Jag måste ha stått där och tänkt väldigt länge för plötsligt hör jag hur dörrklockan ringer och jag tar snappt upp min väska, slänger den på axeln och springer ner för trappen för att öppna dörren där jag möts av ingen mindre än Justin.
"Hey there" sa han och kramade om mig hårt.
"Hey Justin" sa jag och log.
"Shopping huh?" sa han och blinkade med ena ögat.
"Yeah shopping and you're gonna love it, cause you are with me" sa jag och log självsäkert.
"You're right, let's go!" han tog tag i min hand helt naturligt och vi gick till hans svarta range rover.
Bilresan gick fort, vi hade radion på hög volym och sjungt med i varje låt som kom, det roligaste var Justins tolkning på "I kissed a girl" jag har aldrig skrattat så mycket på veckor. När jag var med Justin glömde jag bort alla bekymmer, vi hade roligt och inget annat.
"Oh, follow me!" utbrast Justin uppspelt och drog med mig dit han ville gå.
"What" sa jag förvånat när han äntligen stannat.
"This will be fun , funny face pictures!" Sa han och jag började skratta och han puttade in mig i en fotoautomat.
Låtsas om att det är Selena(Stephanie).
"I have a really fun time with you" Sa justin, vi hade satt oss på ett fik för att undvika paparazzis och för att ta en paus från shoppingen.
"Me too" sa jag och drack upp resten av min varma mocka latte.
"Ooh Myy Gaash!" Sa jag när jag fått syn på en stor grupp med tjejer som kom stormande mot cafét vi satt på.
"What?" sa Justin och följde min blick.
"Gosh, RUN" ropade han och tog tag i min hand. Vi sprang igenom cafét in i något som liknade ett kök. Vi fick många förvånade blickar mot oss men vi fortsatte ut genom en nödutgång, passande nog. Justin ringde snabbt upp sin livvakt Kenny och bad honom hämta upp oss. Efter några minuter ser vi en svart Range Rover som kom körande och stannade precis vid oss. Justin öppnade dörren och vi hoppade in i bilen.
"Hey, do you want to hang out at my place?" sa han och blev väldigt ivrig men försökte att dölja det så mycket som det gick, jag har ju vart en belieber jättelänge och nu sitter jag i samma bil som honom, 'that's insane'.
"Yeah, sure. It'll be fun." Vi pratade om lite allt möjligt innan vi stannade utanför Justins hus.
Vi satt i hans säng och höll på med hans mac book.
"Do you have twitter?" frågade han medans han kollade runt bland sina mentions som bara blev fler och fler för varje sekund.
"Yeah, i used to spam you with mentions everfy day before I came here to ATL" sa jag lite blygt.
"Aaw that's cute, we take a picture." Vi tog en bild, "what's your twittername?"
"StephWihlson" sa jag och Justin la upp den på twitter och skrev "Hanging out with @StephWihlson xx"
Blir jätteglad när jag ser att statistiken stiger för varje dag! tack till mina underbara läsare, (skadar ju inte om ni kommenterar lite också ^^ ) jättetack till Ebba som skrev första kommentaren :) <3
från mistletoe :') Någon mer än jag som älskar den låten??
Jag följde mammas råd och gick på en liten promenad vilket inte var så smart eftersom att jag var helt ny på det här området och gick självklart vilse. Jag gick runt lite i ungefär en kvart innan jag satte mig på sidan av vägen och tog upp min Iphone 4 och gick in på facebook där jag skrev som status "Smart att gå vilse i Atlanta det första jag gör..." Efter bara några sekunder ser jag att jag har fått en ny händelse och klickar ivrigt upp den. Emma, en tjej på min skola hade kommenterat min "gått vilse"-status med "OMG, är du i Atlanta?? Du vet väl att Justin Bieber är där nu va!! lylloooss!!!!" OMG det hade jag fan inte tänkt på. Mitt hjärta började skena iväg och jag blev genast ivrig över att jag visste att han befann sig någonstans här i närheten just nu. Jag satte på mig mina hörlurar och la mig ner i gräset bredvid den lilla vägen och lyssnade på alla möjliga sorters Bieber-låtar.
"Hey girl, what are you listening at?" hörde jag en kille fråga mig innan han satte sig bredvid mig och jag satte mig upp bredvid honom.
"Just Justin Bieber songs, nothing for you huh?" sa jag och log mot honom och han log tillbaka.
"Do you like Justin Bieber?" frågade han dumt och drog ner kepsen lite och rättade till sina solglasögon.
"Big fan, I was his 'One less lonely girl' when he had a consert in Denmark" sa jag och det var sant, jag hade blivit hans One less lonely girl och fick gå upp på scenen med skakiga ben eftersom att jag var så sjukt nervös då.
"That was like the best day in my life, ever. what's your name?" sa jag och kollade ner på min mobil.
"Oh, you were! That's why I remember you." sa han och jag reagerade på en gång.
"Stephanie but... Wait a bit." sa jag och drog av honom de mörka solglasögonen.
"surprise" sa han och log försiktigt.
"Ooh Myy Gaash! I cant belive that you are the first person i met here in Atlanta!" jag lät verkligen överraskad på rösten, mitt hjärta bultade fortare och jag var lite nervös. Jag menar, Justin freaking Bieber sitter bredvid och snackar med mig. Jag intalade mig själv hela tiden att inte verka för på om allt, jag var ju trots allt ett stoooort fan av honom.
"First? really? are you my new neighbor?" sa han förvånat. vänta va? va sa han! OMG!
" I think so, me and my mum moved here today." sa jag och skrattade och han log mot mig.
"SWEAT! were are you frome?" han flyttade sig lite närmare när han sa det och mitt hjärta bultade snabbare och snabbare.
"I'm from Sweden, but my mum lived here when she was little, or she lived in stratford and moved here when she was 14 or something, they she moved to Sweden when she met my dad," sa jag och kom genast på att jag precis påminnt mig om något jag har försökt förtränga i över två veckor. Jag kände hur mina ögon tårades men blinkade snabbt bort tårarna.
"Are you crying ?" frågade Justin förvånat men jag bara skakade på huvet. Jag ville inte att han skulle märka det, han kanske trodde att det var för att jag träffade honom som jag grät.
"But you are from SWeden! That's cool! You can speak very good english for being a Swedish girl" sa han och jag log lite generat.
"Aw, thanks" sa jag och hoppade sen till av att min mobil ringde och jag såg på displayen att det var min bästa kompis Linn från Sverige.
"Oh sorry , I need to take this" sa jag och gjorde en ledsen min mot justin, han skrattade och svarade, "no prob."
"Surprise!"
"ÅÅÅÅH HEEEEJ LIIINN" Skrek jag i telefonen och kollade sedan på Justin som kollade konsstigt på mig, antingen för att jag pratade Svenska eller för att jag skrek, men jag brydde mig inte så mycket utan var mest glad över att Linn hade ringt.
"STEPH!" hörde jag i telefonen, "Vart är du?" frågade hon sedan oroligt och jag kom genast på att jag inte hade sagt att vi flyttade tidigare än förväntat.
"Ååh" var det ända jag fick fram, med en sorgsen röst.
"Vadå 'åh'??" hon lät orolig på rösten.
"Vi flyttade tidigare än väntat Linn, förlåt jag skulle ha ringt dig men allt har varit så rörigt i huvet de senaste veckorna." sa jag och undvika en utskällning av att ha åkt utan att säga 'hejdå'. Men eftersom att Linn var den bästa kompisen man kunde ha så blev hon inte sur. "Men Steph, tror du att jag ska bli arg på dig? Jag förstår att du har haft mycket att tänka på. Jag måste gå nu men sköt om dig söt, puss"
"Puss" sedan la jag på. Jag kollade på klockan och såg att den var rätt mycket och jag borde nog gå hem nu, om jag nu visste vart jag 'hem' var någonstans.
"I think I need to go home now." sa jag och kollade upp på Justin. "But I don't now the way" sa jag sedan dystert och Justin vek sig nässtan dubbelt av skratt innan han ramlade bakåt och rullade runt i gräset för att han skratttade så mycket, jag bara satt och stirrade på honom.
"Hah, oh that was so cute said," sa han och ställde sig upp. I follow you home, I have nothing other to do anyway" Jag reste mig upp och sprang ifatt honom eftersom att han redan hade börjat gå.
"thanks," sa jag när jag kommit ifatt honom och han log mot mig.
"This is your house, right?" sa han eftyer att han stannat vid mitt hus.
"yeah" thanks for follow me home" sa jag tyst och kollade ner i marken.
"It was fun, and my place is over there so i were going here anyway" sa han och pekade på ett stort ännu pampigare hus inte så långt ifrån mitt.
"Can I have your number?" sa han och fiskade upp sin Iphone 4 ur fickan. Jag sa mitt nummer och jag fick hans innan jag gick fram till mitt hus och in genom dörren. "Det här måste vara en dröm" var det ända jag kunde tänka och sjönk ner mot dörren.
chapter 3. don't close your eyes when u should open them and se the world...
Då var det dags, jag stod för sista gången i mitt rum och snurrade långsamt runt för att se den hemska synen.
Det var tomt, flyttbilen hade vart här tidigare idag för att ta med alla våra sakaer till Atlanta. Vi skulle behålla huset men jag tvivlade på att vi skulle komma hit ofta. Kanske någon gång per år, högst. Suck.
Jag kommer verkligen sakna mitt hem.
"Steph, skynda dig nu! Vi måste hinna till arlanda i tid," ropade min mamma nerifrån hallen.
"This sucks..." sa jag tyst för mig själv innan jag tog upp min bruna handväska och kollade mig en sista gång i spegeln som fortfarande hängde kvar på väggen.
Jag såg riktigt sliten ut, jag hade på mig en grå mjukisdress och ett svart kort linne.
"Steph, jag menar NU inte SEN!" Skrek mamma från hallen igen och den här gången sprang jag ner för trappan och satte på mig ett par svarta ballerinaskor.
"Har du med dig allt nu?" frågade mamma mig oroligt och jag suckade högt men kände själv av oron att ha glömt något.
"Ja, allt är med" mummlade jag innan jag gick ut och satte mig i taxin som stått och väntat utanför.
När vi äntligen stigit av planet var det mitt på dagen här i Atlanta. Jag och mamma gick bredvid varandra för att hämta våra resväskor. Det tog inte lång tid att få dom som var riktigt skönt, jag hatar att stå och vänta på sitt bagage. Vi tog tag i resväskorna och började gå mot utgången där vi skulle bli upphämtade av taxi.
"Wow, mamma du är medveten om att det bara du och jag nu va?" sa jag och stirrade förvånat på det stora huset som var framför mig.
"Det är mitt barndomshus, det är mycket pampigare än hur jag minns det, men det var ju så länge sen" mamma hade alltså växt upp i det här stora huset som ensambarn. Jag hade aldrig träffat min mormor och morfar men de borde ha vart rika eftersom att de bode här.
"Mamma, vart bor mormor och morfar nu då?" frågade jag lite osäkert eftersom att det kändes ovant att säga mormor och morfar.
"De flyttade tillbaka till Stratford för några dagar sen" sa hon helt oberörd och log stort.
Jag skyndade mig in och letade upp rummet som skulle bli mitt. Mamma hade anställt en designer som skulle fixat allt med möbler och sånt tills vi kom och mitt rum var riktigt snyggt och enormt! Mitt gamla rum i Sverige var inte ens hälften så stort som det här. Jag kom på mig själv med att stå och gapa innan jag släpper väskorna på golvet och går och kollar runt i rummet.
en del av rummet*
Jag fick syn på några draperi som jag testade att dra undan och jag tappade nästan andan när jag såg vad det var. Min aldeles egna walk in closet full med kläder. Det är något jag verkligen velat ha.
"Tycker du om det" hör jag min mamma säga och jag vänder mig om snabbt för att jag blev så förvånad. Jag slängde mig på mamma och kramade henne länge.
"Jag älskar rummet, tack," sa jag med världens gladaste röst.
"Kom ner, jag har en överraskning åt dig där ute. Men först kanske du vill byta om. Sa mamma och kollade menande på mina kläder. Mamma tyckte inte om att man hade mjukiskläder på sig, även fast man var hemma en hel dag.
"Jag går ner så får du komma sen" sa mamma och jag hörde hur dörren stängdes igen bakom mig. Jag gick in i min walk in closet och tog på mig ett par ljusa jeansshorts och en vit blus.
ignore the mic..
"Redo för överraskningen!?" sa mamma och kollade på mig samtidigt som hon log ett busigt leende.
"seriöst sluta, visa mig bara överraskningen snart" sa jag otåligt. Mamma höjde på ögonbrynen mot mig innan hon öppnade en dörr som ledde till baksidan där det fanns en stor pool, som jag först trodde var överraskningen. Men när mamma gick förbi poolen och stannade nedanför den stora altanen på gräsmattan så ser jag vad jag nu är säker på är överraskningen. Ett litet stall med en stor hage där... jag kunde inte tro mina ögon, det var Blondie och Strawberry.
"Men hur..." jag kunde inte avsluta meningen jag hittade inte ord längre, jag bara stod där.
"Stephanie, minns du varför du var påväg ner till stallet den där dagen" den där dagen räkte, jag förstod att hon menade branden.
"Jag skulle hämta Strawberry och Blondie från hagen," sa jag och förstod inte riktigt vad hon ville få fram. Jag trodde att alla hästarna avled i branden, men det verkar som om mina älsklingar hade klarat sig undan.
"Precis" sa mamma och jag tittade oförstående på henne. "Fattar du fortfarande inte?" frågar hon när hon såg min min.
"nej" sa jag kort. Jag fattade verkligen inte, jag var överlycklig men kände mig förvirrad.
"Men åååh, de stod i grönhagen den dagen för att vi skulle rensa gamla hagen" Då fattade jag, Grönhagen var den enda hagen som inte var vid stallet, den var en bit bort in i skogen.
"Allt finns i stallet där borta, du kan ju gå och kolla dig runt och sen tycker jag du ska ta och gå ett varv i kvarteret så du ser dig omkring lite." Mamma log ett varmt leende innan hon gick tillbaka mot huset. Jag gick in i hagen och möttes av lilla Blondie.
"Hej gumman" sa jag till Blondie som kom fram och frustade mot mig. Jag kände mig så mycket gladare nu och ett skratt kom ur mig. Det var första gången sen 'det' hände som jag skrattat. Det kändes lite konstigt, men befriande. Blondie puttade lite på mig. Hon var en en liten skimmel som jag hade mest som sällskapshäst till Strawberry. Jag brukade bara rida Blondie ibland , annars gick jag mest ut på promenader med henne.
"Straw" kallade jag på Strawberry och hon kom galopperandes imot mig.
"Jag har saknat er så mycket, jag är så glad att ni lever" mummlade jag mot Straw's mule.
chapter 2. It wont be as normal, when u hear what u wont hear...
Jag kände en varm hand mot min axel och jag öppnade försiktigt mina tunga ögonlock.
"Gumman, doktorn ska följa oss till Sophie nu." hörde jag mammas röst säga "Hur mår hon?" sa jag och hoppade genast upp ur den mjuka soffan. Jag kände mig redan lite bättre efter att ha sovit men kände fortfarande av min rädsla och sorg som funnits tidigare idag. Jag hade ingen aning om vad klockan var heller.
"Hon är vaken nu, men har fått brännskador på ena armen efter att ha försökt springa in i stallet och rädda en av hästarna. Hon har fått in väldigt mycket farlig rök i lungorna och vi vet ännu inte hur det kommer att påverka henne i framtiden." svarade den manliga doktorn på min fråga. Han var ganska gammal och nästan helt flintskallig och glasögonen långt ner på näsan.
"okej" sa jag tyst och tittade ner mot det gråa plastgolvet. Samtidigt som vi gick mot Sophies rum tog doktorn upp en penna ur sin bröstficka och antecknade på ett utskrivet papper när han pratade med mamma.
Vi stannade utanför en grå dörr med ett litet fönster med en gardin för på insidan.
"Ni vill nog gå in och ha en egen stund med henne. Det är bara att säga till ifall det är något som oroar er eller om ni har något annat på hjärtat." sa han och log innan han gick sin väg. Jag tog försiktigt ner handtaget och tog ett djupt andetag innan jag tog ett kliv in i rummet.
Jag känner paniken stiga när jag ser Sophie ligga där på sjukhussängen och ser så blek och hjälplös ut. Jag springer fram till henne och kramar försiktigt om henne för att inte skada henne. Jag kollar in i hennes bruna ögon och försöker att le men tårarna tränger sig på och jag känner hur en tår sakta faller ner längst kinden.
"Hur mår du Sophie?" frågar mamma som satt sig på andra sidan av sjukhussängen.
"Jag mår bra." säger hon lite tvekande och jag suckar.
"Jag ser att du inte mår bra Sophie, säg hur du mår istället för att släta undan det." Jag tog tag i hennes hand och kollade in i hennes ögon igen. "Okej, okej, ta det lungt" sa hon och tog en paus innan hon fortsatte.
"Det känns konstigt i armen och varje gång jag tar ett andetag känns det som om lungorna ska dö för att det gör så ont." Hon kollade på mig med en "är du nöjd nu?"-blick.
"Mamma, vet du när jag får åka hem igen?" frågade Sophie mamma i en hes viskning.
"Doktorn sa att du förhoppningsvis får komma hem imorgon men måste komma tillbaka och kolla upp såren och lungorna med jämna mellanrum efteråt." sa mamma med ett lugnt tempo och jag kände att jag blev lugnare inombords och det verkar som om Sophie slappnade av lite också. Jag kollade mig runt i rummet, det var ganska trist. Vita väggar, en brun dörr som det stod "wc" på där troligen toaletten var. I ett hörn så var det som en liten diskbänk med skåp och bredvid sjukhussängen fanns det massa apparater och sladdar som såg väldigt skrämmande ut.
Jag avbryts i mitt tänkande av att dörren bakom mig öppnas. Jag kollar fort bak för att se vem som in och ser att det var en sjuksköterska som log vänligt mot mig. Hon hade brunt tjockt hår som var uppsatt i en hög tofs, grönblå stor bussarong och vita vida byxor.
"Jag ska meddela att besökstiden är över och att ni är välkomna tillbaka imorgon." efter hon sagt det kom ett litet leende fram på hennes läppar igen. Jag vände mig tillbaka mot Sophie.
"Vi ses imorgon" sa jag samtidigt som jag kramade henne mjukt.
mamma sa hejdå gav henne en puss på pannan innan hon gick ut ur dörren med mig efter sig.
När vi kommit hem tog jag fram min Mac book och loggade snappt in på twitter och skrev
"I Love u sister, hope you'll be better soon xx" Och tröck på tweet knappen. Jag kollade runt på massa twittrar och gick självklart in på Justin Bieber som hade twittrat för bara 5 minuter sen.
"Yeah man! back home for some rest in two weeks. SWAG! #missmybed" Jag retweetade efter att jag skickat ett reaply med
"Sweet xx" och stängde ner datorn innan jag tog på mig ett par ljusrosa velour-hotpants och ett vitt linne att sova i, sedan la jag mig i sängen och kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre.
Jag vaknade av att mamma kom in i rummet när jag hörde knarrandet i det gamla trägolvet.
"Vad vill du?" mummlade jag och skruvade besvärat på mig i sängen. Jag var verkligen ingen morgonperson direkt.
"Vi ska till sjukhuset, det har hänt nånting." jag kunde inte undgå att höra oron i hennes röst och jag kastade mig upp ur sängen.
"VA?" skrek jag förvånat. mamma hyschade mig innan hon öppnade munnen och sa "sätt på dig en kofta bara så åker vi nu på en gång, vi stannar förbi på Mcdonalds och köper frukost." Jag sprang fram till min spegelgarderob och öppnade dörren, jag rotade bland kläderna som låg i en väldig oordning i en av korgarna innan jag hittade den ljusrosa matchande munkjackan till hotpantsen.
Jag sprang ner för trappan och tog på mig mina ljusbeige Uggs och sprang ut till vår vita Bmw som mamma satt och väntade på mig i.
Resan gick snabbt med bara ett stopp på donken.
När vi kom fram till sjukhuset parkerade vi och båda sprang in genom dörrarna och in i hissen som precis öppnades vilket kändes som en lättnad att slippa vänta på de i en evighet. När vi kommit upp till våning fyra så gick jag med snabba steg med mamma hack i häl inrusandes på Sophies rum. Hon såg blekare ut än nånsin och en sjuksköterska höll på med en apparat.
"Tyvärr så vet jag inte hu mycket mer hon klarar, hon har väldigt svårt med andningen och det har bara blivit värre under natten när det skulle blivit bättre för att hon någonsin skulle kunna reparera sig tyvärr." sa sjuksköterskan som var där igår också och kollade med en medlidande blick på först mamma sen mig.
Jag gick närmare Sophie och jag såg hur hon försökte lyfta på ögonlocken men de såg väldigt tunga ut.
Hon tog försiktigt tag i min hand med båda sina händer och sa "Jag älskar dig Steph, vad som än händer"
Jag kunde inte hjälpa det utan fick tårar i ögonen. Jag kollade upp på mamma och hon bara vände sig om och gick med snabba steg ut ur rummet. Jag antar att det blev för mycket för henne.
Mina tårar fortsatte att rinna ner längs kinderna som en flod och jag lutade mig fram till hennes öra och viskade " Nej, lämna mig inte."
Efter det så skjutsade sköterskan ut mig och sa att Sophie behövde vila. Jag gick motvilligt ut och satte mig på en stol utanför.
Det har gått en natt till och den här natten sov mamma och jag över på sjukhuset, ifall något skulle hända så ville mamma vara nära sa hon till doktorn som nickade medlidande och förklarade att det var okej.
Men den här morgonen var inte som jag tänkt mig, jag vaknade än en gång utav mamma som kom inrusandes i rummet, men den här gången strömmade tårarna ner för hennes kinder och hon omfamnade mig hårt och vägrade släppa mig.
"Jag älskar dig, nu är det du och jag mot världen och vi ska klara det här tillsammans, du och jag Stephie, de har varann nu och vi har varann. Det är rättvist men ändå orättvist. Kom ihåg att de alltid finns med oss överallt. Vi klarar det här älskling. Tillsammans." grät hon och då förstod jag.
Det hemska som inte fick hända hade skett och jag kunde inte göra något åt det. Min tvillingsyster var död och nu tillsammans med pappa i himlen. Mina två änglar som alltid kommer att finnas i mitt hjärta.
Jag vet inte hur länge jag och mamma bara satt där och höll om varandra men tillslut så släppte hon taget och kollade mig i ögonen.
"Du är så lik henne." sa hon och tystnade direkt efter.
"Vi var tvillingar mamma" sa jag och hon suckade och torkade sig med handen under ögonen innan hon ställde sig upp.
"Jag vet, du är väldigt vacker, jag är väldigt stolt över dig, det ska du veta älskling" sa hon och ruffsade om mitt hår.
Jag stod framför spegeln i badrummet som en gång var mitt och Sophies men nu antar jag att det bara är mitt och att tänka de orden kändes väldigt tomt och tungt i hjärtat och jag fick en klump i magen.
Hur skulle jag klara av det här? Vi gjorde alltid allting tillsammans och nu helt plötsligt så var jag ensam. Mina ögon var rödsprängda och svullna av gråt, jag hörde hur magen kurrade ljudligt och kom på att frukosten och lunchen hade uteblivit på grund av vad som hände. Men ändå kände jag mig inte sugen på mat alls.
Jag bestämde mig efter en stunds tänkande att ändå gå ner till köket och möttes av mamma som satt framför sin laptop mod läsglasögonen på. "Åh! vad bra att du kom" sa hon och log milt mot mig. Jag gick fram till henne och kollade på skärmen vad hon gjorde.
"Jag har bestämt att vi ska börja om på nytt du och jag, vi ska inte tänka på allt det tunga som har hänt..." Jag avbröt mamma "Mamma, vad vill du få fram?" sa jag lungt och anklagende.
"Vi flyttar, om en vecka. Du vet väl att jag flyttade till atlanta när jag var 14?" sa mamma och jag kollade chockat på henne och visste inte riktigt hur jag skulle reagera på det.
"Ska vi flytta till Atlanta?" var det enda som kom ur mig.
Det var andra kapitlet och det blev ganska lång iaf ^^ Har inte läst igenom det eftersom att jag är sjukt trött efter att ha gått runt hela stan och åkt till arlanda fram och tillbaka, därför är det inga bilder heller. Jag tänkte ta och datea min kudde i nu. Vi brukar göra det ibland ;) PUSS, Emy :'*
chapter 1. take care of what u got, one day it wont be there...
Det kändes som om allt försvann ur mig, alla känslor, jag stod där och stirrade på de rödorangea färgerna som jag allt för väl visste vad det var. Jag ville bara inte tro att det var sant. Allt vi byggt upp och alla minnen var som bortblåsta kändes det som. Tjutandet i mina öron ville aldrig sluta, det var sirener från brandbilar och ambulanser som lät så outhärdligt att jag bara ville skrika och springa därifrån. Men istället för att springa där ifrån så slog det mig, vad gör ambulansen här? det var ju bara en brand. Bara och bara, det var hemskt att det brann, vårt kära stall som betydde allt för min pappa. Pappa! shit! han var ju i stallet imorse, det måste vara därför ambulansen är här. Jag kände hur paniken steg inom mig och alla känslor sprakade loss inom mig och ville ut. Tårarna sprutade ner längs mina kinder och ner på halsen och gjorde stora fläckar på min blåa munkjacka. Jag sprang mot stallet, mot eldflammorna som brandmännen kämpade mot, jag sprang tills jag kände ett par armar som fångade tag i min midja och vägrade släppa mig.
"VAFAN HÅLLER DU PÅ MED SLÄPP MIG!" skrek jag åt honom, det var en brandman som tagit tag i mig.
"Det är farligt, du får inte gå dit, du får vänta." sa han lungt.
Vänta? vadå vänta? vafan ska vänta för, min pappa är där inne, min älskade pappa. "JAG MÅSTE HÄMTA HONOM. " skrek jag hysteriskt och sprattlade i ett tafatt försök att ta mig loss ur brandmannens hårde grepp.
"Hämta vem?" frågade han mig dumt som svar.
"HAN ÄR DÄR INNE, PAPPA, JAG MÅSTE HÄMTA HONOM" skrek jag mellan gråtattackerna som fortfarande hade tagit över min kropp.
"Lugna dig och följ med mig" sa brandmannen och för ett ögonblick trodde jag att han skulle ta mig till stallet. Men istället så förde han mig i rask takt mot ambulansen.
"Stephanie!" utbrast min mamma samtidigt som hon sprang fram och omfamnade mig i en hård kram. Jag han se hennes blodsprängda ögon och tårar som forsade ner för ansiktet.
"mamma" sa jag nu mycket lugnare och jag slutade skaka och bara lät henne krama om mig.
"Vad har hänt?" frågade jag mamma och hon kollade på mig med sorg i blicken och det såg ut som om hon skulle bryta ihop vilken sekund som helst.
"Jag är ledsen Steph, men Jermey är död." jag stirrade chockat på henne och fick inte fram några ord. Jermey var min älskade pappa och att höra de orden från mamma var det sista jag ville. Nu kom gråtattacken igen och jag sprang hela vägen fram till ambulansen där det låg någon fastspänd under ett skynke. Tårarna forsade ner och jag kollade upp från båren, det gjorde för on att kolla. Istället såg jag min älskade tvillingsyster Sophie ihopkurad vid ett träd långt bort några meter in i skogen.
"Vi har inte hittat henne än men förhoppningsvis så klarade hon sig undan branden" hörde jag en brandman säga till min mamma.
Jag snyftade fram "Vem har ni inte hittat?" väldigt hest, eftersom att min röst inte längre höll efter allt skrikande.
"Sophie" sa mamma i en knappt hörbar viskning.
"HON SITTER JU DÄR BORTA" skrek jag till brandmannen samtidigt som jag pekade mot skogen och genast så var han borta. Han stannade upp vid en sjuksköterska som stod vid en av de två ambulanserna som stod slarvigt parkerade vid stallplanen.
Han pratade hastigt med sjuksköterskan innan hon kallade åt sig ytterliggare en sjuksköterka som tog med sig en bår och någon väska och sprang mot Sophie. Jag förstod ingenting, hon var ju frisk, hon levde, vad ville de med Sophie. Med "de" menade jag sjuksköterskorna. Jag kisade för att se ordentligt vad de höll på med vid Sophie, de bar upp henne på båren och bärde henne mot närmsta ambulans. Jag kände en hand på min axel och kollade upp för att se mammas utryckslösa ansikte.
"Vad gör de med Sophie?" viskade jag till henne. "Jag vet inte."
Var det enda jag fick tillbaka och insåg att mamma var lika förvirrad som jag kände mig. Tio minuter senare så åkte båda ambulanserna iväg. jag och mamma hoppade in i bilen för att åka till sjukhuset som de skulle föra pappa och Sophie till och ingen sa något under hela bilfärden, det enda som hördes var motorn från vår skrotiga gamla bil som stretade emot farten som mamma pressade fram på gaspedalen. Fråga mig inte varför vi inte tog den splitternya bmw:n som pappa hade köpt till familjen för bara två veckor sen. Det kändes väl inte rätt att ta den just nu antar jag.
Vi hade suttit i ett väntrum i 3 timmar utan något besked om något alls. Jag lutade mig tillbaka i den beige fluffiga skinnsoffan och kollade runt om mig. Väggarna var äckligt vita, för vita och rummet var fullt med soffor och stolar det fanns till och med en liten lekhörna lite längre bort. Jag suckade tungt, det här var världens sämsta dag.
