"GAAAAAAAH" skrek jag rätt ut av irritation där jag stod i min walk in closet och det låg högar med klänningar på golvet. Jag hade hållt på i minst en timme nu med att bara hitta den perfekta outfiten, inte för fint och absolut inget fult. Men, jag vill inte att det ska se ut som om jag ansträngt mig för mycket heller, för tänk om han inte har ansträngt sig alls. Ja frustration helt enkelt.
Justin hade messat att han skulle hämta mig vid sju och nu var klockan sex, jag hade redan sminkat mig och plattat håret.
"Vad är det gumman, jag hörde..." mer han mamma inte säga där hon stod i dörröppningen till min walk in closet och stirrar ner på alla klänningar.
"Gör vad du vill, bara du städar upp är sen" med de orden gick hon ut och jag hörde fotstogen bli allt mer avlägsna ju längre ner för trappan hon gick.
Jag kom på mig själv med att stå och stirra där mamma stått nyss, vafan var det där för?
Efter jag rotat igenom högarna på golvet två gånger till så hittade jag den perfekta outfiten.
Toppen av klänningen var i svart spets och kjolen var mönstrad i färgerna brun, vit, svart, och i midjan hade jag ett svart, slivrigt skärp..
"Vad fin du är gumman" sa mamma och pussade mig på huvudet, "Ha så roligt ikväll, kom inte hem försent bara" fortsatte hon och blinkade med vänstra ögat innan hon gick upp för trappan och in i sitt sovrum. Jag suckade och kollade upp på den stora klockan som fanns på väggen i hallen, 07.02 visade den och jag såg genom fönstret hur en stor vit hummer-limousine stannade utanför huset och några sekunder senare knackade det på dörren.
"Hey Justin" sa jag när jag satt på mig de svarta klackskorna och öppnat dörren.
"Hey Steph, you look beautiful" sa han och jag kände hur blodet strömmade upp i kinderna och skapade en rödrosig färg i ansiktet.
"Should we go?" sa Justin och höll upp ytterdörren så jag kunde gå ut.
"Gosh, how long are we going?" frågade jag Justin efter säkert 40 minuter i limon. "Not that long, only the best is good enough you know" sa han och blinkade med ena ögat mot mig och jag började skratta av hur gulligt det lät. För det lät ju så sjukt gulligt! "Now are we there girl" sa Justin och log ett stort smile. _______________________________________________________________________________________________ Hade planerat ett längre chapter, men tyckte det var roligare att lägga ut det nu, annars hade det kanske inte blivit av ikväll, o de vore väl tråååkigt :(( hahhaha! ;) xx
Ni fattar inte hur freaking happy jag blir när jag ser hur statistiken stiger för varje dag och när jag ser era söta kommentarer! xx Chapter 9 kommer snart :))
"Hey, Steph" sa jag och log mot Justins manager Scooter och skakade hans hand.
"Hi, you can call me scooter" sa han och log stort innan han hälsade på Pattie.
Vi satt i några soffor inne i Studion allihopa och småpratade lite. "Justin is this the girl you talket about?" frågade Scooter Justin, "Yeah, she's amazing" sa han och log stort. Jag kände mig verkligen förvirrad, hade han pratat om mig med Scooter? och om vad.
"Why am I amazing?" sa jag och kollade förvånat upp på Justin.
"You can tell us that by your self! come." Sa han oxh tog min hand, vi gick in genom en dörr och direkt när vi kom in så fattade jag vad han menade. Han ville att jag skulle sjunga. Aldrig att jag sjunger för alla dom.
"I'm not going to do this Justin" sa jag allvarligt och han kollade förvånat på mig.
"come'on Steph! Just sing like you did yesterday, you were awesome! And I can promise that it's going to be fine!" Hans ord gjorde mig lite bättre till mods och jag tog på mig hörlurarna som hängde över micen och jag gjorde tummen upp mot Justin innan han vände sig om och gick ut till som andra.
"which song?" frågade en person i en microfon så att jag kunde höra.
"Grenade" sa jag och log. "Grenade it'll be. Just sing now." sa han och efter någon minut hörde jag musiken och började sjunga.
När jag sjungt klart låten kollade jag upp mot de andra genom glasrutan och såg en rolig syn. Alla stod med halvt öppna munnar och efter ett tag kom Justin in och kramadee mig "That was so awesome Stephie" jag log "thanks" sedan gick vi ut till de andra.
"So what did you think? She can do it huh?" sa Justin och jag kände allas blickar mot mig.
"I'm going to be honest with you Steph..." sa Scooter lite dystert och jag blev lite orolig, what the fuck menade han. "... But that was just so amazing! Why haven't we knowed about you before!" utbrast han och jag log stort mot honom. "This is going to be an awesome duet with you and Justin" sa Pattie och log. "Wait, what? a duet between me and Justin?" sa jag förvånat. "Oh, I forget to tell you that?" sa Justin nervöst och bet sig lite i läppen.
"Oh you didn't knewd! Do you want to do a duet with Justin. It's going to be on his conserts" sa Scooter och nickade nöjt.
"I'd love to" sa jag och kände glädjeruset i mig. "Can I get you parents number so I can call them and se what hey think about the idea" sa Scooter och jag kände stinget i hjärtat när han sa orden "parents" , "they" och "them". Justin måste ha märkt det eftersom att han strök mig lätt över ryggen lite tröstande. Jag gav Scooter mammas nummer och sen var det dags för oss att åka hem igen.
"Justin, why didn't you told me about the duet before?" frågade jag Justin när vi satt på hans rum och pratade.
"I was worried that if you knewd, you wouldn't come with me." sa han och kollade mig i ögonen. De där hasselnötsbruna djupa ögonen som man bara kunde drunkna i. Jag skakade försiktigt på huvudet för att få bort tanken.
"Teach me some Swedish words" sa han och log stort och uppspelt.
"Which word?" sa jag då jag inte visste vad han ville lära sig för Svenskt ord, det var ganska gulligt av honom.
Han såg ut att tänka ett tag innan han öppnade munnen och sa, "How do you say, 'Do you wanna go out for a date with me tonight'?"
"Åh, vad bra att du är hemma, jag skulle precis ringa dig gumman" sa mamma och log mot mig när jag kom in i köket.
"Oj, vad har du gjort" sa jag och log, köket såg ut som en stor röra med mjöl över hela diskbänken, "Sen när började du laga hemmagjord pizza?" jag såg bunken som pizzadegen hade varit i på diskbänken och kollade sen på mamma igen.
"Sen... nu, antar jag" sa hon och skrattade. Jag log, det kändes skönt att höra henne skratta igen.
Pliiing Plooooong, hördes ringklockan från dörren.
"Stephanie, öppna dörren! Det är våra gäster, min gamla kompis som jag inte träffat på hur länge som helst och hennes son. De ska äta här!" Jag suckade och öppnade ytterdörren och kollade ner i marken, kul med gester, nej, jag var trött och ville helst vara själv.
"Stephie!" hörde jag en bekant röst säga och jag kollade snabbt upp.
"Justin!" sa jag och log stort innan jag fick en stor kram av honom . När han släppt mig så hälsade jag på Pattie och visade dom in till köket där mamma var och hade precis hunnit städa undan allting.
"OOoooh, Pattie! It's so fun to se you again!" utbrast min mamma.
"Yeah, I'll say the same, it's going to be so fun to have you here!" sa pattie och kramade mamma.
"And it seems that Justin and Steph already know each other." sa mamma förvånande och kollade på oss. Jag log oskyldigt och kollade på Justin.
"She was lost, so I followed her home" sa Justin och min mamma började skratta väldigt mycket.
"Sorry sweatheart but that is so you" sa hon när hon skrattat färdigt och jag kollade surt på mamma, hon skulle alltid vara så pinsam.
Vi satte oss ner vid matbordet jag bredvid mamma och mittemot Justin och mamma mittemot Pattie. Jag tog bara några få tuggor av en pizzaslize innan jag kände att jag verkligen inte ville ha mer. Jag började tänka på Sophie, pizza har alltid varit, eller var hennes favoritmat. Det var alltid pappa som brukade göra pizzan och det var just exakt som den här, så jag visste vart mamma fick receptet ifrån. Pappa kallade det för "familjereceptet" och hävdade alltid att det var det bästa och hemligaste receptet på pizza. Jag kollade fortfarande på pizzan som såg mer och mer oaptitlig ut så jag slutade äta.
"You must eat Stephanie" sa mamma och kollade förvånat men strängt på mig.
"not hungry." sa jag tillbaka och hällde upp vatten i mitt glas ur kannan på bordet och drack.
"Can we go?" frågade jag mamma efter ett tag när jag märkt att han också hade ätit klart.
"Do that" sa hon och vi tog våra tallrikar och satte dom på diskbänken.
"What do you want to do?" frågade jag honom sen.
"I want to see your room" sa han och log stort. Jag var verkligen glad över att jag fått ett nytt rum nu eftersom att det förra var fullt med Justin Bieber överallt vilket skulle ha vart jättepinsamt! Den enda bilden på honom som jag hade nu var en stor bild som mamma hade fixat upp på affisch när jag var one less lonely girl i danmark.
"Oh purple! my favourite colour!" utbrast han när han kom in. "mine to" sa jag och log och satte mig på sängen.
"Oh. Gosh! what a hot guy!" utbrast han och jag blev först förvånad, sen såg jag att det var OLLG bilden som var på väggen. "Who's that?" frågade han och satte sig bredvid mig. Han pekade på fotoväggen med mig och Sophie.
"That's my tween, Sophie" sa jag tyst och kollade ner så att han inte skulle se mitt ansikte.
"Where is she?" frågade han och det enda ordet jag kom på var titeln på en av Justins låtar. "Up" sa jag tyst.
"Up" sa han lika tyst.
"But she's okey, she has dad, she's not alone, they are together, no one's alone. Thry have each other and I have mum. Sophie has dad."babblade jag på utan att tänka och jag kollade upp på Justin genom mina tårar som hade börjat rinns. "dead" sa jag sen och det kom bara fler och fler tårar. Jag kände Justins armar beskyddande om mig. "Do you wanna talk about it?" frågade han tyst. "An other day" viskade jag tillbaka. Vi satt där ett tag och han höll om mig men sa ingenting. Det var skönt att Justin förstod en så bra. Jag har nog aldrig känt någon snällare kille i hela mitt liv. "Do you wanna watch a movie?" sa han och torkade bort en sista dår från min kind med sin tumme. "Yeah, you can chose" sa jag och log lätt mot honom. Han gick bort mot teven och kollade bland filmerna innan han stoppade in en i dvdn.
När filmen var slut ringde Justins mobil, ironiskt nog hade han 'baby' som tingsignal och jag kunde inte låta bli att skratta lite. "Justin" sa han när han fått upp sin mobil. "Yeah man" ... "Yeah, I have that." han kollade upp mot mig och log "No, you can call mum and tell that I don't have time." ... "se yah" sen la han på. "Scooter" sa han ursäktande och ställde sig upp.
"Should we go down?" sa han och jag nickade. När vi kom ner så hade mamma och Pattie plockat undan i köket och satt i vardagsrummet och skrattade och pratade. "Good that you came down, Scooter called me and we should go home now. We're going to the studio tomorrow. " sa hon och reste sig upp och gick mot hallen.
När de gått fick jag ett sms från Justin.
'Hey, I pick you up at 10am tomorrow, be ready, you'll follow to the studio :) xxBiebs"
Har inte hunnit skriva klart chapter 6. Igår var jag tvungen att vara i stallet jättesent eftersom att jag provred en frieser som bockar hela tiden (haha, från en snäll liten c-ponny till det) och idag har jag haft dans i 3h !
Ska försöka skriva klart på kapitlet nu ikväll!! PuuuusS
på något konstigt sätt så hamnade den här ovanför kapitlet :S aja, kapitel 6 är iaf under det här inlägget!! xx
chapter 6. Don't hide your voice , let other people hear it with their own ears..
"OMG! you are crazy girl!" utbrast Justin där han satt framför datorn.
"Haha, what?" Det ända jag gjorde var ju att sitta och kolla på ett gammalt avsnitt av smallville.
"Your tweets, I haven't miss them. I've seen them many times and that was you! You are insane!" Sa han och skrattade högt. Jag kände hur det hättade sig om kinderna och jag kollade ner så att han inte skulle se hur jag rodnade.
"You gets more and more cuter Stephie" Tack, det hjälpte ju verkligen för att inte rodna.
"can't you sing something?" sa jag efter en stunds tystnad.
"Only if you'll sing for me" sa han med ett lurt flin och stora ögon som kollade rakt in i mina.
"No, I can't sing" sa jag snabbt, men det var nog en lögn. Jag brukade ofta sjunga och ställa upp i olika sångtävlingar med bra placeringar, men jag skulle aldrig våga sjunga inför Justin, aldrig.
"You can't sing but came at first place in a competition last month?" sa han och höjde på ögonbrynen medans han vände datorn åt mitt håll så jag kunde se. Gosh varför hade jag skrivit de under 'bio' på twitter.
"Okey, fine, i'm gonna sing for you, but you first." sa jag och han gick och hämtade sin gitarr som sot i ett hörn av rummet. Han satte sig i mittemot mig i sängen och började spela på U smile.
"OMG, that was awesome!" sa jag och log som ett fån när han spelat klart och kollade på mig, han log när han hörde mina ord.
"Glad you liked it" sa han och skrattade med sin sexiga hesa röst. Den är bara så grymt sexig.
"Liked it? I loved it Justin! I've seen you like my dream man in like two years now, how could I just like it?" sa jag och satte händerna för munnen snabbt när jag kom på vad jag precis sagt.
Jag rodnade igen och jag begravde mitt ansikte i mina händer.
Det där vara bara så awkward, hur kunde jag säga så. Seriöst, finns det någon pinsammare än jag? nej skulle inte tro det.
Jag hörde Justins röst sen några händer som tog bort min från mitt ansikte.
"That was just so cute said Stephie. Stop hiding yout face cause now it's your turn to sing for me." sa han och jag kollade upp på honom, hans leende smittade av sig på mig och jag log mot honom.
"Don't think wrong about that I said, 'cause I see you more as a friend now when I really know you"
"Yeah, that's okey," sa han och kollade ner på gitarren som han höll i. Vilken låt ska jag sjunga då? Jag blev allt mer nervös efter att jag suttit tyst ganska länge innan jag började sjunga på Rolling in the deep av Adele.
Ignorera början
"Oh gosh, you're amazing Steph." Sa han och jag kände lyckan inom mig och det hördes att han verkligen menade vad han sa. Justin freaking Bieber sa nyss att jag var amazing på att sjunga. Det har alltid varit min dröm. 'Nej, sluta tänka så Stephie, försökte jag intala mig själv. Det är bara din kompis som sitter framför dig. Tänk om han tror att du bara vill vara hans kompis på grund av att han är Justin Bieber. Okej, skärp dig, NU!'
Jag log mot Justin "thanks, that means a lot" sa jag tacksamt.
"thanks that means a lot"
"Justin! we are invited to my old friend to dinner. Is the first time I'll see her in so many years" sa Pattie och öppnade försiktigt dörren in till Justins rum där vi fortfarande satt i hans säng och pratade.
"Oh, hey there." sa hon när hon såg mig och kollade förvånat på mig.
"mum, this is Steph, a friend" sa Justin och log.
"Hey, Steph" sa jag försiktigt och sträckte fram handen för att hälsa.
"Nice to meet you Steph, I'm Pattie, Justins mum" sa hon och log. "Don't forget the dinner at 7" sa hon till Justin innan hon lämnade rummet. Jag kollade på klockan på min Iphone, klockan var nu 6pm. Kanske var bäst att jag gick hem då om han skulle iväg.
"I guess I'll go home now, but I had it really fun today" sa jag och ställde mig upp.
"aaaw, not yet" sa han med en hundvalpsblick. "Okey, but I see you tomorrow, right?" sa han och tittade frågandes på mig. "ofc" sa jag och gav honom en lång kram och gick hem mot mig.
Jag vaknade av morgonsolen som sipprade igenom parsienerna rakt på mitt ansikte och jag vände mig besvärat bort från solen och försökte sedan somna om. Efter en kvart så kunde jag fortfarande inte somna om så jag bestämde mig för att gå upp och byta om för att gå ner till stallet och ta en ridtur.
Efter ridturen duschade jag och bytte snabbt om till ett par svarta shorts och en vit t-shirt med svart text där det står "No One Wins in War" på och lockade håret lite lätt.
Jag tog upp min mobil och såg att jag fått ett nytt sms från Justin.
"Hey girl, sup!? wanna hang out? xx Bieber" Jag log och började genast knäppa in ett nytt sms.
"Hey Biebs, OFC, wanna go shopping plz, want some new clothes xx Steph" efter någon minut så plingade min mobil till igen.
"Aaww come on, not shopping.... But, for u... okey we can do that. Be ready in 15 minutes xx Bieber"
"Naawie that's cute xx Steph" Jag tog fram en svart väska där jag stoppade i plånbok, nycklar och min Iphone 4. Jag kollade runt i mitt rum för att se om jag glömt något men min blick fastnade på min vägg. Det var en fototapet med motiv av mig och Sophie. Vi hade tagit bilden bara nån vecka innan olyckan. Jag saknade henne hela tiden. det gick inte en dag utan att jag tänkte på henne. Varje gång jag ser mig i spegeln ser jag henne, varje gång jag är i stallet tänker jag på henne, varje gång jag kollar på den här väggen som jag envisats med att sätta upp trots att mamma sa att det skulle bli svårare än vad det redan var. Hon hade rätt i det hon sagt, men jag ville påminnas. Det kändes som om det var mitt fel att hon var död. Att jag inte var där för att rädda henne. Jag hade inte alls haft lika bra relation med min pappa , han jobbade oftast ganska mycket, men det kändes fortfarande inom mig varje gång jag tänkte på det. Det ända som jag kan säga känns lite som en lättnad är att de är två, de har varandra nu jag och mamma har varandra vi försöker att gå vidare och låtsas som ingenting. Jag måste ha stått där och tänkt väldigt länge för plötsligt hör jag hur dörrklockan ringer och jag tar snappt upp min väska, slänger den på axeln och springer ner för trappen för att öppna dörren där jag möts av ingen mindre än Justin.
"Hey there" sa han och kramade om mig hårt.
"Hey Justin" sa jag och log.
"Shopping huh?" sa han och blinkade med ena ögat.
"Yeah shopping and you're gonna love it, cause you are with me" sa jag och log självsäkert.
"You're right, let's go!" han tog tag i min hand helt naturligt och vi gick till hans svarta range rover.
Bilresan gick fort, vi hade radion på hög volym och sjungt med i varje låt som kom, det roligaste var Justins tolkning på "I kissed a girl" jag har aldrig skrattat så mycket på veckor. När jag var med Justin glömde jag bort alla bekymmer, vi hade roligt och inget annat.
"Oh, follow me!" utbrast Justin uppspelt och drog med mig dit han ville gå.
"What" sa jag förvånat när han äntligen stannat.
"This will be fun , funny face pictures!" Sa han och jag började skratta och han puttade in mig i en fotoautomat.
Låtsas om att det är Selena(Stephanie).
"I have a really fun time with you" Sa justin, vi hade satt oss på ett fik för att undvika paparazzis och för att ta en paus från shoppingen.
"Me too" sa jag och drack upp resten av min varma mocka latte.
"Ooh Myy Gaash!" Sa jag när jag fått syn på en stor grupp med tjejer som kom stormande mot cafét vi satt på.
"What?" sa Justin och följde min blick.
"Gosh, RUN" ropade han och tog tag i min hand. Vi sprang igenom cafét in i något som liknade ett kök. Vi fick många förvånade blickar mot oss men vi fortsatte ut genom en nödutgång, passande nog. Justin ringde snabbt upp sin livvakt Kenny och bad honom hämta upp oss. Efter några minuter ser vi en svart Range Rover som kom körande och stannade precis vid oss. Justin öppnade dörren och vi hoppade in i bilen.
"Hey, do you want to hang out at my place?" sa han och blev väldigt ivrig men försökte att dölja det så mycket som det gick, jag har ju vart en belieber jättelänge och nu sitter jag i samma bil som honom, 'that's insane'.
"Yeah, sure. It'll be fun." Vi pratade om lite allt möjligt innan vi stannade utanför Justins hus.
Vi satt i hans säng och höll på med hans mac book.
"Do you have twitter?" frågade han medans han kollade runt bland sina mentions som bara blev fler och fler för varje sekund.
"Yeah, i used to spam you with mentions everfy day before I came here to ATL" sa jag lite blygt.
"Aaw that's cute, we take a picture." Vi tog en bild, "what's your twittername?"
"StephWihlson" sa jag och Justin la upp den på twitter och skrev "Hanging out with @StephWihlson xx"
Kanske inte blir något kapitel nu ikväll (kika ändå in senare för det kanske kommer ett)
Beror på hur lång tid det tar för mig att fixa designen till bloggen. Känns så tråkigt att ha en ful design, det är ju typ den största delen med bloggen, 'designen'. Det är ju mycket roligare att ha en snygg design! Men vi får se 'Ha inga stora förväntningar på designen' Men den nya kommer väl nu under kvällen då jag inte har något roligt för mig den här lördan ^^ känns skönt att vara hemma ibland också :) Puss!
Blir jätteglad när jag ser att statistiken stiger för varje dag! tack till mina underbara läsare, (skadar ju inte om ni kommenterar lite också ^^ ) jättetack till Ebba som skrev första kommentaren :) <3
från mistletoe :') Någon mer än jag som älskar den låten??
Jag följde mammas råd och gick på en liten promenad vilket inte var så smart eftersom att jag var helt ny på det här området och gick självklart vilse. Jag gick runt lite i ungefär en kvart innan jag satte mig på sidan av vägen och tog upp min Iphone 4 och gick in på facebook där jag skrev som status "Smart att gå vilse i Atlanta det första jag gör..." Efter bara några sekunder ser jag att jag har fått en ny händelse och klickar ivrigt upp den. Emma, en tjej på min skola hade kommenterat min "gått vilse"-status med "OMG, är du i Atlanta?? Du vet väl att Justin Bieber är där nu va!! lylloooss!!!!" OMG det hade jag fan inte tänkt på. Mitt hjärta började skena iväg och jag blev genast ivrig över att jag visste att han befann sig någonstans här i närheten just nu. Jag satte på mig mina hörlurar och la mig ner i gräset bredvid den lilla vägen och lyssnade på alla möjliga sorters Bieber-låtar.
"Hey girl, what are you listening at?" hörde jag en kille fråga mig innan han satte sig bredvid mig och jag satte mig upp bredvid honom.
"Just Justin Bieber songs, nothing for you huh?" sa jag och log mot honom och han log tillbaka.
"Do you like Justin Bieber?" frågade han dumt och drog ner kepsen lite och rättade till sina solglasögon.
"Big fan, I was his 'One less lonely girl' when he had a consert in Denmark" sa jag och det var sant, jag hade blivit hans One less lonely girl och fick gå upp på scenen med skakiga ben eftersom att jag var så sjukt nervös då.
"That was like the best day in my life, ever. what's your name?" sa jag och kollade ner på min mobil.
"Oh, you were! That's why I remember you." sa han och jag reagerade på en gång.
"Stephanie but... Wait a bit." sa jag och drog av honom de mörka solglasögonen.
"surprise" sa han och log försiktigt.
"Ooh Myy Gaash! I cant belive that you are the first person i met here in Atlanta!" jag lät verkligen överraskad på rösten, mitt hjärta bultade fortare och jag var lite nervös. Jag menar, Justin freaking Bieber sitter bredvid och snackar med mig. Jag intalade mig själv hela tiden att inte verka för på om allt, jag var ju trots allt ett stoooort fan av honom.
"First? really? are you my new neighbor?" sa han förvånat. vänta va? va sa han! OMG!
" I think so, me and my mum moved here today." sa jag och skrattade och han log mot mig.
"SWEAT! were are you frome?" han flyttade sig lite närmare när han sa det och mitt hjärta bultade snabbare och snabbare.
"I'm from Sweden, but my mum lived here when she was little, or she lived in stratford and moved here when she was 14 or something, they she moved to Sweden when she met my dad," sa jag och kom genast på att jag precis påminnt mig om något jag har försökt förtränga i över två veckor. Jag kände hur mina ögon tårades men blinkade snabbt bort tårarna.
"Are you crying ?" frågade Justin förvånat men jag bara skakade på huvet. Jag ville inte att han skulle märka det, han kanske trodde att det var för att jag träffade honom som jag grät.
"But you are from SWeden! That's cool! You can speak very good english for being a Swedish girl" sa han och jag log lite generat.
"Aw, thanks" sa jag och hoppade sen till av att min mobil ringde och jag såg på displayen att det var min bästa kompis Linn från Sverige.
"Oh sorry , I need to take this" sa jag och gjorde en ledsen min mot justin, han skrattade och svarade, "no prob."
"Surprise!"
"ÅÅÅÅH HEEEEJ LIIINN" Skrek jag i telefonen och kollade sedan på Justin som kollade konsstigt på mig, antingen för att jag pratade Svenska eller för att jag skrek, men jag brydde mig inte så mycket utan var mest glad över att Linn hade ringt.
"STEPH!" hörde jag i telefonen, "Vart är du?" frågade hon sedan oroligt och jag kom genast på att jag inte hade sagt att vi flyttade tidigare än förväntat.
"Ååh" var det ända jag fick fram, med en sorgsen röst.
"Vadå 'åh'??" hon lät orolig på rösten.
"Vi flyttade tidigare än väntat Linn, förlåt jag skulle ha ringt dig men allt har varit så rörigt i huvet de senaste veckorna." sa jag och undvika en utskällning av att ha åkt utan att säga 'hejdå'. Men eftersom att Linn var den bästa kompisen man kunde ha så blev hon inte sur. "Men Steph, tror du att jag ska bli arg på dig? Jag förstår att du har haft mycket att tänka på. Jag måste gå nu men sköt om dig söt, puss"
"Puss" sedan la jag på. Jag kollade på klockan och såg att den var rätt mycket och jag borde nog gå hem nu, om jag nu visste vart jag 'hem' var någonstans.
"I think I need to go home now." sa jag och kollade upp på Justin. "But I don't now the way" sa jag sedan dystert och Justin vek sig nässtan dubbelt av skratt innan han ramlade bakåt och rullade runt i gräset för att han skratttade så mycket, jag bara satt och stirrade på honom.
"Hah, oh that was so cute said," sa han och ställde sig upp. I follow you home, I have nothing other to do anyway" Jag reste mig upp och sprang ifatt honom eftersom att han redan hade börjat gå.
"thanks," sa jag när jag kommit ifatt honom och han log mot mig.
"This is your house, right?" sa han eftyer att han stannat vid mitt hus.
"yeah" thanks for follow me home" sa jag tyst och kollade ner i marken.
"It was fun, and my place is over there so i were going here anyway" sa han och pekade på ett stort ännu pampigare hus inte så långt ifrån mitt.
"Can I have your number?" sa han och fiskade upp sin Iphone 4 ur fickan. Jag sa mitt nummer och jag fick hans innan jag gick fram till mitt hus och in genom dörren. "Det här måste vara en dröm" var det ända jag kunde tänka och sjönk ner mot dörren.
chapter 3. don't close your eyes when u should open them and se the world...
Då var det dags, jag stod för sista gången i mitt rum och snurrade långsamt runt för att se den hemska synen.
Det var tomt, flyttbilen hade vart här tidigare idag för att ta med alla våra sakaer till Atlanta. Vi skulle behålla huset men jag tvivlade på att vi skulle komma hit ofta. Kanske någon gång per år, högst. Suck.
Jag kommer verkligen sakna mitt hem.
"Steph, skynda dig nu! Vi måste hinna till arlanda i tid," ropade min mamma nerifrån hallen.
"This sucks..." sa jag tyst för mig själv innan jag tog upp min bruna handväska och kollade mig en sista gång i spegeln som fortfarande hängde kvar på väggen.
Jag såg riktigt sliten ut, jag hade på mig en grå mjukisdress och ett svart kort linne.
"Steph, jag menar NU inte SEN!" Skrek mamma från hallen igen och den här gången sprang jag ner för trappan och satte på mig ett par svarta ballerinaskor.
"Har du med dig allt nu?" frågade mamma mig oroligt och jag suckade högt men kände själv av oron att ha glömt något.
"Ja, allt är med" mummlade jag innan jag gick ut och satte mig i taxin som stått och väntat utanför.
När vi äntligen stigit av planet var det mitt på dagen här i Atlanta. Jag och mamma gick bredvid varandra för att hämta våra resväskor. Det tog inte lång tid att få dom som var riktigt skönt, jag hatar att stå och vänta på sitt bagage. Vi tog tag i resväskorna och började gå mot utgången där vi skulle bli upphämtade av taxi.
"Wow, mamma du är medveten om att det bara du och jag nu va?" sa jag och stirrade förvånat på det stora huset som var framför mig.
"Det är mitt barndomshus, det är mycket pampigare än hur jag minns det, men det var ju så länge sen" mamma hade alltså växt upp i det här stora huset som ensambarn. Jag hade aldrig träffat min mormor och morfar men de borde ha vart rika eftersom att de bode här.
"Mamma, vart bor mormor och morfar nu då?" frågade jag lite osäkert eftersom att det kändes ovant att säga mormor och morfar.
"De flyttade tillbaka till Stratford för några dagar sen" sa hon helt oberörd och log stort.
Jag skyndade mig in och letade upp rummet som skulle bli mitt. Mamma hade anställt en designer som skulle fixat allt med möbler och sånt tills vi kom och mitt rum var riktigt snyggt och enormt! Mitt gamla rum i Sverige var inte ens hälften så stort som det här. Jag kom på mig själv med att stå och gapa innan jag släpper väskorna på golvet och går och kollar runt i rummet.
en del av rummet*
Jag fick syn på några draperi som jag testade att dra undan och jag tappade nästan andan när jag såg vad det var. Min aldeles egna walk in closet full med kläder. Det är något jag verkligen velat ha.
"Tycker du om det" hör jag min mamma säga och jag vänder mig om snabbt för att jag blev så förvånad. Jag slängde mig på mamma och kramade henne länge.
"Jag älskar rummet, tack," sa jag med världens gladaste röst.
"Kom ner, jag har en överraskning åt dig där ute. Men först kanske du vill byta om. Sa mamma och kollade menande på mina kläder. Mamma tyckte inte om att man hade mjukiskläder på sig, även fast man var hemma en hel dag.
"Jag går ner så får du komma sen" sa mamma och jag hörde hur dörren stängdes igen bakom mig. Jag gick in i min walk in closet och tog på mig ett par ljusa jeansshorts och en vit blus.
ignore the mic..
"Redo för överraskningen!?" sa mamma och kollade på mig samtidigt som hon log ett busigt leende.
"seriöst sluta, visa mig bara överraskningen snart" sa jag otåligt. Mamma höjde på ögonbrynen mot mig innan hon öppnade en dörr som ledde till baksidan där det fanns en stor pool, som jag först trodde var överraskningen. Men när mamma gick förbi poolen och stannade nedanför den stora altanen på gräsmattan så ser jag vad jag nu är säker på är överraskningen. Ett litet stall med en stor hage där... jag kunde inte tro mina ögon, det var Blondie och Strawberry.
"Men hur..." jag kunde inte avsluta meningen jag hittade inte ord längre, jag bara stod där.
"Stephanie, minns du varför du var påväg ner till stallet den där dagen" den där dagen räkte, jag förstod att hon menade branden.
"Jag skulle hämta Strawberry och Blondie från hagen," sa jag och förstod inte riktigt vad hon ville få fram. Jag trodde att alla hästarna avled i branden, men det verkar som om mina älsklingar hade klarat sig undan.
"Precis" sa mamma och jag tittade oförstående på henne. "Fattar du fortfarande inte?" frågar hon när hon såg min min.
"nej" sa jag kort. Jag fattade verkligen inte, jag var överlycklig men kände mig förvirrad.
"Men åååh, de stod i grönhagen den dagen för att vi skulle rensa gamla hagen" Då fattade jag, Grönhagen var den enda hagen som inte var vid stallet, den var en bit bort in i skogen.
"Allt finns i stallet där borta, du kan ju gå och kolla dig runt och sen tycker jag du ska ta och gå ett varv i kvarteret så du ser dig omkring lite." Mamma log ett varmt leende innan hon gick tillbaka mot huset. Jag gick in i hagen och möttes av lilla Blondie.
"Hej gumman" sa jag till Blondie som kom fram och frustade mot mig. Jag kände mig så mycket gladare nu och ett skratt kom ur mig. Det var första gången sen 'det' hände som jag skrattat. Det kändes lite konstigt, men befriande. Blondie puttade lite på mig. Hon var en en liten skimmel som jag hade mest som sällskapshäst till Strawberry. Jag brukade bara rida Blondie ibland , annars gick jag mest ut på promenader med henne.
"Straw" kallade jag på Strawberry och hon kom galopperandes imot mig.
"Jag har saknat er så mycket, jag är så glad att ni lever" mummlade jag mot Straw's mule.
chapter 2. It wont be as normal, when u hear what u wont hear...
Jag kände en varm hand mot min axel och jag öppnade försiktigt mina tunga ögonlock.
"Gumman, doktorn ska följa oss till Sophie nu." hörde jag mammas röst säga "Hur mår hon?" sa jag och hoppade genast upp ur den mjuka soffan. Jag kände mig redan lite bättre efter att ha sovit men kände fortfarande av min rädsla och sorg som funnits tidigare idag. Jag hade ingen aning om vad klockan var heller.
"Hon är vaken nu, men har fått brännskador på ena armen efter att ha försökt springa in i stallet och rädda en av hästarna. Hon har fått in väldigt mycket farlig rök i lungorna och vi vet ännu inte hur det kommer att påverka henne i framtiden." svarade den manliga doktorn på min fråga. Han var ganska gammal och nästan helt flintskallig och glasögonen långt ner på näsan.
"okej" sa jag tyst och tittade ner mot det gråa plastgolvet. Samtidigt som vi gick mot Sophies rum tog doktorn upp en penna ur sin bröstficka och antecknade på ett utskrivet papper när han pratade med mamma.
Vi stannade utanför en grå dörr med ett litet fönster med en gardin för på insidan.
"Ni vill nog gå in och ha en egen stund med henne. Det är bara att säga till ifall det är något som oroar er eller om ni har något annat på hjärtat." sa han och log innan han gick sin väg. Jag tog försiktigt ner handtaget och tog ett djupt andetag innan jag tog ett kliv in i rummet.
Jag känner paniken stiga när jag ser Sophie ligga där på sjukhussängen och ser så blek och hjälplös ut. Jag springer fram till henne och kramar försiktigt om henne för att inte skada henne. Jag kollar in i hennes bruna ögon och försöker att le men tårarna tränger sig på och jag känner hur en tår sakta faller ner längst kinden.
"Hur mår du Sophie?" frågar mamma som satt sig på andra sidan av sjukhussängen.
"Jag mår bra." säger hon lite tvekande och jag suckar.
"Jag ser att du inte mår bra Sophie, säg hur du mår istället för att släta undan det." Jag tog tag i hennes hand och kollade in i hennes ögon igen. "Okej, okej, ta det lungt" sa hon och tog en paus innan hon fortsatte.
"Det känns konstigt i armen och varje gång jag tar ett andetag känns det som om lungorna ska dö för att det gör så ont." Hon kollade på mig med en "är du nöjd nu?"-blick.
"Mamma, vet du när jag får åka hem igen?" frågade Sophie mamma i en hes viskning.
"Doktorn sa att du förhoppningsvis får komma hem imorgon men måste komma tillbaka och kolla upp såren och lungorna med jämna mellanrum efteråt." sa mamma med ett lugnt tempo och jag kände att jag blev lugnare inombords och det verkar som om Sophie slappnade av lite också. Jag kollade mig runt i rummet, det var ganska trist. Vita väggar, en brun dörr som det stod "wc" på där troligen toaletten var. I ett hörn så var det som en liten diskbänk med skåp och bredvid sjukhussängen fanns det massa apparater och sladdar som såg väldigt skrämmande ut.
Jag avbryts i mitt tänkande av att dörren bakom mig öppnas. Jag kollar fort bak för att se vem som in och ser att det var en sjuksköterska som log vänligt mot mig. Hon hade brunt tjockt hår som var uppsatt i en hög tofs, grönblå stor bussarong och vita vida byxor.
"Jag ska meddela att besökstiden är över och att ni är välkomna tillbaka imorgon." efter hon sagt det kom ett litet leende fram på hennes läppar igen. Jag vände mig tillbaka mot Sophie.
"Vi ses imorgon" sa jag samtidigt som jag kramade henne mjukt.
mamma sa hejdå gav henne en puss på pannan innan hon gick ut ur dörren med mig efter sig.
När vi kommit hem tog jag fram min Mac book och loggade snappt in på twitter och skrev
"I Love u sister, hope you'll be better soon xx" Och tröck på tweet knappen. Jag kollade runt på massa twittrar och gick självklart in på Justin Bieber som hade twittrat för bara 5 minuter sen.
"Yeah man! back home for some rest in two weeks. SWAG! #missmybed" Jag retweetade efter att jag skickat ett reaply med
"Sweet xx" och stängde ner datorn innan jag tog på mig ett par ljusrosa velour-hotpants och ett vitt linne att sova i, sedan la jag mig i sängen och kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre.
Jag vaknade av att mamma kom in i rummet när jag hörde knarrandet i det gamla trägolvet.
"Vad vill du?" mummlade jag och skruvade besvärat på mig i sängen. Jag var verkligen ingen morgonperson direkt.
"Vi ska till sjukhuset, det har hänt nånting." jag kunde inte undgå att höra oron i hennes röst och jag kastade mig upp ur sängen.
"VA?" skrek jag förvånat. mamma hyschade mig innan hon öppnade munnen och sa "sätt på dig en kofta bara så åker vi nu på en gång, vi stannar förbi på Mcdonalds och köper frukost." Jag sprang fram till min spegelgarderob och öppnade dörren, jag rotade bland kläderna som låg i en väldig oordning i en av korgarna innan jag hittade den ljusrosa matchande munkjackan till hotpantsen.
Jag sprang ner för trappan och tog på mig mina ljusbeige Uggs och sprang ut till vår vita Bmw som mamma satt och väntade på mig i.
Resan gick snabbt med bara ett stopp på donken.
När vi kom fram till sjukhuset parkerade vi och båda sprang in genom dörrarna och in i hissen som precis öppnades vilket kändes som en lättnad att slippa vänta på de i en evighet. När vi kommit upp till våning fyra så gick jag med snabba steg med mamma hack i häl inrusandes på Sophies rum. Hon såg blekare ut än nånsin och en sjuksköterska höll på med en apparat.
"Tyvärr så vet jag inte hu mycket mer hon klarar, hon har väldigt svårt med andningen och det har bara blivit värre under natten när det skulle blivit bättre för att hon någonsin skulle kunna reparera sig tyvärr." sa sjuksköterskan som var där igår också och kollade med en medlidande blick på först mamma sen mig.
Jag gick närmare Sophie och jag såg hur hon försökte lyfta på ögonlocken men de såg väldigt tunga ut.
Hon tog försiktigt tag i min hand med båda sina händer och sa "Jag älskar dig Steph, vad som än händer"
Jag kunde inte hjälpa det utan fick tårar i ögonen. Jag kollade upp på mamma och hon bara vände sig om och gick med snabba steg ut ur rummet. Jag antar att det blev för mycket för henne.
Mina tårar fortsatte att rinna ner längs kinderna som en flod och jag lutade mig fram till hennes öra och viskade " Nej, lämna mig inte."
Efter det så skjutsade sköterskan ut mig och sa att Sophie behövde vila. Jag gick motvilligt ut och satte mig på en stol utanför.
Det har gått en natt till och den här natten sov mamma och jag över på sjukhuset, ifall något skulle hända så ville mamma vara nära sa hon till doktorn som nickade medlidande och förklarade att det var okej.
Men den här morgonen var inte som jag tänkt mig, jag vaknade än en gång utav mamma som kom inrusandes i rummet, men den här gången strömmade tårarna ner för hennes kinder och hon omfamnade mig hårt och vägrade släppa mig.
"Jag älskar dig, nu är det du och jag mot världen och vi ska klara det här tillsammans, du och jag Stephie, de har varann nu och vi har varann. Det är rättvist men ändå orättvist. Kom ihåg att de alltid finns med oss överallt. Vi klarar det här älskling. Tillsammans." grät hon och då förstod jag.
Det hemska som inte fick hända hade skett och jag kunde inte göra något åt det. Min tvillingsyster var död och nu tillsammans med pappa i himlen. Mina två änglar som alltid kommer att finnas i mitt hjärta.
Jag vet inte hur länge jag och mamma bara satt där och höll om varandra men tillslut så släppte hon taget och kollade mig i ögonen.
"Du är så lik henne." sa hon och tystnade direkt efter.
"Vi var tvillingar mamma" sa jag och hon suckade och torkade sig med handen under ögonen innan hon ställde sig upp.
"Jag vet, du är väldigt vacker, jag är väldigt stolt över dig, det ska du veta älskling" sa hon och ruffsade om mitt hår.
Jag stod framför spegeln i badrummet som en gång var mitt och Sophies men nu antar jag att det bara är mitt och att tänka de orden kändes väldigt tomt och tungt i hjärtat och jag fick en klump i magen.
Hur skulle jag klara av det här? Vi gjorde alltid allting tillsammans och nu helt plötsligt så var jag ensam. Mina ögon var rödsprängda och svullna av gråt, jag hörde hur magen kurrade ljudligt och kom på att frukosten och lunchen hade uteblivit på grund av vad som hände. Men ändå kände jag mig inte sugen på mat alls.
Jag bestämde mig efter en stunds tänkande att ändå gå ner till köket och möttes av mamma som satt framför sin laptop mod läsglasögonen på. "Åh! vad bra att du kom" sa hon och log milt mot mig. Jag gick fram till henne och kollade på skärmen vad hon gjorde.
"Jag har bestämt att vi ska börja om på nytt du och jag, vi ska inte tänka på allt det tunga som har hänt..." Jag avbröt mamma "Mamma, vad vill du få fram?" sa jag lungt och anklagende.
"Vi flyttar, om en vecka. Du vet väl att jag flyttade till atlanta när jag var 14?" sa mamma och jag kollade chockat på henne och visste inte riktigt hur jag skulle reagera på det.
"Ska vi flytta till Atlanta?" var det enda som kom ur mig.
Det var andra kapitlet och det blev ganska lång iaf ^^ Har inte läst igenom det eftersom att jag är sjukt trött efter att ha gått runt hela stan och åkt till arlanda fram och tillbaka, därför är det inga bilder heller. Jag tänkte ta och datea min kudde i nu. Vi brukar göra det ibland ;) PUSS, Emy :'*
Har inte skrivit klart kapitlet ännu. Min dator har crashat så använder mammas när den är hemma (som nu) och så har jag grymt mycket läxor, dansar 3ggr i veckan och stallet! idag träffade jag Cher Lloyd :) ngn mer som gjorde de?? ^^ har två bilder med henne och två autografer :P <3 Så förlåt för att ni fått vänta, kanske blir ett ikväll/inatt! Puuss, Emy
chapter 1. take care of what u got, one day it wont be there...
Det kändes som om allt försvann ur mig, alla känslor, jag stod där och stirrade på de rödorangea färgerna som jag allt för väl visste vad det var. Jag ville bara inte tro att det var sant. Allt vi byggt upp och alla minnen var som bortblåsta kändes det som. Tjutandet i mina öron ville aldrig sluta, det var sirener från brandbilar och ambulanser som lät så outhärdligt att jag bara ville skrika och springa därifrån. Men istället för att springa där ifrån så slog det mig, vad gör ambulansen här? det var ju bara en brand. Bara och bara, det var hemskt att det brann, vårt kära stall som betydde allt för min pappa. Pappa! shit! han var ju i stallet imorse, det måste vara därför ambulansen är här. Jag kände hur paniken steg inom mig och alla känslor sprakade loss inom mig och ville ut. Tårarna sprutade ner längs mina kinder och ner på halsen och gjorde stora fläckar på min blåa munkjacka. Jag sprang mot stallet, mot eldflammorna som brandmännen kämpade mot, jag sprang tills jag kände ett par armar som fångade tag i min midja och vägrade släppa mig.
"VAFAN HÅLLER DU PÅ MED SLÄPP MIG!" skrek jag åt honom, det var en brandman som tagit tag i mig.
"Det är farligt, du får inte gå dit, du får vänta." sa han lungt.
Vänta? vadå vänta? vafan ska vänta för, min pappa är där inne, min älskade pappa. "JAG MÅSTE HÄMTA HONOM. " skrek jag hysteriskt och sprattlade i ett tafatt försök att ta mig loss ur brandmannens hårde grepp.
"Hämta vem?" frågade han mig dumt som svar.
"HAN ÄR DÄR INNE, PAPPA, JAG MÅSTE HÄMTA HONOM" skrek jag mellan gråtattackerna som fortfarande hade tagit över min kropp.
"Lugna dig och följ med mig" sa brandmannen och för ett ögonblick trodde jag att han skulle ta mig till stallet. Men istället så förde han mig i rask takt mot ambulansen.
"Stephanie!" utbrast min mamma samtidigt som hon sprang fram och omfamnade mig i en hård kram. Jag han se hennes blodsprängda ögon och tårar som forsade ner för ansiktet.
"mamma" sa jag nu mycket lugnare och jag slutade skaka och bara lät henne krama om mig.
"Vad har hänt?" frågade jag mamma och hon kollade på mig med sorg i blicken och det såg ut som om hon skulle bryta ihop vilken sekund som helst.
"Jag är ledsen Steph, men Jermey är död." jag stirrade chockat på henne och fick inte fram några ord. Jermey var min älskade pappa och att höra de orden från mamma var det sista jag ville. Nu kom gråtattacken igen och jag sprang hela vägen fram till ambulansen där det låg någon fastspänd under ett skynke. Tårarna forsade ner och jag kollade upp från båren, det gjorde för on att kolla. Istället såg jag min älskade tvillingsyster Sophie ihopkurad vid ett träd långt bort några meter in i skogen.
"Vi har inte hittat henne än men förhoppningsvis så klarade hon sig undan branden" hörde jag en brandman säga till min mamma.
Jag snyftade fram "Vem har ni inte hittat?" väldigt hest, eftersom att min röst inte längre höll efter allt skrikande.
"Sophie" sa mamma i en knappt hörbar viskning.
"HON SITTER JU DÄR BORTA" skrek jag till brandmannen samtidigt som jag pekade mot skogen och genast så var han borta. Han stannade upp vid en sjuksköterska som stod vid en av de två ambulanserna som stod slarvigt parkerade vid stallplanen.
Han pratade hastigt med sjuksköterskan innan hon kallade åt sig ytterliggare en sjuksköterka som tog med sig en bår och någon väska och sprang mot Sophie. Jag förstod ingenting, hon var ju frisk, hon levde, vad ville de med Sophie. Med "de" menade jag sjuksköterskorna. Jag kisade för att se ordentligt vad de höll på med vid Sophie, de bar upp henne på båren och bärde henne mot närmsta ambulans. Jag kände en hand på min axel och kollade upp för att se mammas utryckslösa ansikte.
"Vad gör de med Sophie?" viskade jag till henne. "Jag vet inte."
Var det enda jag fick tillbaka och insåg att mamma var lika förvirrad som jag kände mig. Tio minuter senare så åkte båda ambulanserna iväg. jag och mamma hoppade in i bilen för att åka till sjukhuset som de skulle föra pappa och Sophie till och ingen sa något under hela bilfärden, det enda som hördes var motorn från vår skrotiga gamla bil som stretade emot farten som mamma pressade fram på gaspedalen. Fråga mig inte varför vi inte tog den splitternya bmw:n som pappa hade köpt till familjen för bara två veckor sen. Det kändes väl inte rätt att ta den just nu antar jag.
Vi hade suttit i ett väntrum i 3 timmar utan något besked om något alls. Jag lutade mig tillbaka i den beige fluffiga skinnsoffan och kollade runt om mig. Väggarna var äckligt vita, för vita och rummet var fullt med soffor och stolar det fanns till och med en liten lekhörna lite längre bort. Jag suckade tungt, det här var världens sämsta dag.
Jag heter Stephanie Whilson men kallas för Steph, jag är 17 år och bor på en hästgård med min mamma, pappa och min tvillingsyster Sophie. Vi bor i en kommun som tillhör Stockholm i Sverige som heter Tyresö. Jag och min syster har bott här i hela våra liv men min mamma är från Canada och min pappa är ifrån Mexico. De bestämde sig att flytta till Sverige och bygga upp en egen hästgård 2 år innan vi föddes. Jag och Sophie är inte direkt bästa vänner, vi bråkar väldigt ofta men älskar ändå varandra enormt mycket. Man ska ta vara på de man har, för en dag så är det borta...
Okej, novellen kommer troligtvis att heta "Smile to the world" Känner inte riktigt för att börja skrivca på den eftersom att jag inte har kommit på själva "punkten" som allt ska handla om och röra sig runt, sitter o funderar på det! Ni får hoppas på ett chapter snart! :) xx
