"Steph, skynda dig nu! Vi måste hinna till arlanda i tid," ropade min mamma nerifrån hallen.

"This sucks..." sa jag tyst för mig själv innan jag tog upp min bruna handväska och kollade mig en sista gång i spegeln som fortfarande hängde kvar på väggen.

Jag såg riktigt sliten ut, jag hade på mig en grå mjukisdress och ett svart kort linne.

"Steph, jag menar NU inte SEN!" Skrek mamma från hallen igen och den här gången sprang jag ner för trappan och satte på mig ett par svarta ballerinaskor.

"Har du med dig allt nu?" frågade mamma mig oroligt och jag suckade högt men kände själv av oron att ha glömt något.

"Ja, allt är med" mummlade jag innan jag gick ut och satte mig i taxin som stått och väntat utanför.

När vi äntligen stigit av planet var det mitt på dagen här i Atlanta. Jag och mamma gick bredvid varandra för att hämta våra resväskor. Det tog inte lång tid att få dom som var riktigt skönt, jag hatar att stå och vänta på sitt bagage. Vi tog tag i resväskorna och började gå mot utgången där vi skulle bli upphämtade av taxi.

"Wow, mamma du är medveten om att det bara du och jag nu va?" sa jag och stirrade förvånat på det stora huset som var framför mig.

"Det är mitt barndomshus, det är mycket pampigare än hur jag minns det, men det var ju så länge sen" mamma hade alltså växt upp i det här stora huset som ensambarn. Jag hade aldrig träffat min mormor och morfar men de borde ha vart rika eftersom att de bode här.

"Mamma, vart bor mormor och morfar nu då?" frågade jag lite osäkert eftersom att det kändes ovant att säga mormor och morfar.

"De flyttade tillbaka till Stratford för några dagar sen" sa hon helt oberörd och log stort.

Jag skyndade mig in och letade upp  rummet som skulle bli mitt. Mamma hade anställt en designer som skulle fixat allt med möbler och sånt tills vi kom och mitt rum var riktigt snyggt och enormt! Mitt gamla rum i Sverige var inte ens hälften så stort som det här. Jag kom på mig själv med att stå och gapa innan jag släpper väskorna på golvet och går och kollar runt i rummet.

en del av rummet*

Jag fick syn på några draperi som jag testade att dra undan och jag tappade nästan andan när jag såg vad det var. Min aldeles egna walk in closet full med kläder. Det är något jag verkligen velat ha.

"Tycker du om det" hör jag min mamma säga och jag vänder mig om snabbt för att jag blev så förvånad. Jag slängde mig på mamma och kramade henne länge.

"Jag älskar rummet, tack," sa jag med världens gladaste röst.

"Kom ner, jag har en överraskning åt dig där ute. Men först kanske du vill byta om. Sa mamma och kollade menande på mina kläder. Mamma tyckte inte om att man hade mjukiskläder på sig, även fast man var hemma en hel dag.

"Jag går ner så får du komma sen" sa mamma och jag hörde hur dörren stängdes igen bakom mig. Jag gick in i min walk in closet och tog på mig ett par ljusa jeansshorts och en vit blus.

"Redo för överraskningen!?" sa mamma och kollade på mig samtidigt som hon log ett busigt leende.

"seriöst sluta, visa mig bara överraskningen snart" sa jag otåligt. Mamma höjde på ögonbrynen mot mig innan hon öppnade en dörr som ledde till baksidan där det fanns en stor pool, som jag först trodde var överraskningen. Men när mamma gick förbi poolen och stannade nedanför den stora altanen på gräsmattan så ser jag vad jag nu är säker på är överraskningen. Ett litet stall med en stor hage där... jag kunde inte tro mina ögon, det var Blondie och Strawberry.

"Men hur..." jag kunde inte avsluta meningen jag hittade inte ord längre, jag bara stod där.

"Stephanie, minns du varför du var påväg ner till stallet den där dagen" den där dagen räkte, jag förstod att hon menade branden.

"Jag skulle hämta Strawberry och Blondie från hagen," sa jag och förstod inte riktigt vad hon ville få fram. Jag trodde att alla hästarna avled i branden, men det verkar som om mina älsklingar hade klarat sig undan.

"Precis" sa mamma och jag tittade oförstående på henne. "Fattar du fortfarande inte?" frågar hon när hon såg min min.

"nej" sa jag kort. Jag fattade verkligen inte, jag var överlycklig men kände mig förvirrad.

"Men åååh, de stod i grönhagen den dagen för att vi skulle rensa gamla hagen" Då fattade jag, Grönhagen var den enda hagen som inte var vid stallet, den var en bit bort in i skogen.

"Allt finns i stallet där borta, du kan ju gå och kolla dig runt och sen tycker jag du ska ta och gå ett varv i kvarteret så du ser dig omkring lite." Mamma log ett varmt leende innan hon gick tillbaka mot huset. Jag gick in i hagen och möttes av lilla Blondie.

"Hej gumman" sa jag till Blondie som kom fram och frustade mot mig. Jag kände mig så mycket gladare nu och ett skratt kom ur mig. Det var första gången sen 'det' hände som jag skrattat. Det kändes lite konstigt, men befriande. Blondie puttade lite på mig. Hon var en en liten skimmel som jag hade mest som sällskapshäst till Strawberry.  Jag brukade bara rida Blondie ibland , annars gick jag mest ut på promenader med henne.

"Straw" kallade jag på Strawberry och hon kom galopperandes imot mig.

"Jag har saknat er så mycket, jag är så glad att ni lever" mummlade jag mot Straw's mule.